1. Karta över Persien. Stavningen av orterna som förekommer i
berättelsen har anpassats till dåtida språkbruk.
1

2. Persienfararna
av Lennart Silverbark efter Leopold Bjurling
Uppdraget
När detektivkonstaplarna Sven Bergdahl och Ragnar Erfass slutade sitt
pass den 26 september 1912 fick de order att följande dag inställa sig hos
polismästaren Vilhelm Tamm. Ett sådant budskap betydde nästan alltid
att man gjort något klandervärt som renderade reprimand eller
bestraffning och även om de två inte visste något incitament härtill kände
de dock oro inför mötet med sin högste chef. Polismästaren umgicks ju
inte annars med konstaplar precis.
Hos polismästaren fick de veta att persiska regeringen förhört sig för
huruvida Sverige kunde ställa tre polismän till landets förfogande som
instruktörer inom polisväsendet i städerna, som skulle reformeras efter
europeiskt mönster. Flera svenska officerare hade sedan något år organi-
serat gendarmeriet, som utövade polistjänst på landsbygden. Efter kung-
ligt hörande hade utrikesdepartementet lämnat frågan till överståthålla-
ren, som nu tillfrågat polismästaren om lämpliga och villiga kandidater.
Bergdahl och Erfass var två som av ledningen bedömdes lämpliga och
erbjöds uppgiften. De orienterades om sin uppgift som instruktörer, om
sina löneförmåner och om förutsättningar för återanställning hemma ef-
ter kontrakttidens slut. Som deras ledare skulle utses poliskommissarien
i fjärde distriktet, Carl Westdahl, som tillfrågats och tackat ja. Själva fick
de betänketid till morgonen därpå.
Redan då de lämnade polismästaren var de på det klara med att de
skulle antaga erbjudandet. Ingen hade familj eller annat som band dem
och en så spännande uppgift var otänkbar att avstå från.
Då de lämnade sina svar fick de direktiv att kontakta Westdahl och
sedan invänta vidare besked från Persien, vilket skulle komma genom
svenska utrikesdepartementet. Efter någon tid fick de tre skriva kon-
trakt, vari deras anställningsförhållanden reglerades och medel för resan
2

3. garanterades. Av för dem okänd anledning dröjde emellertid respengarna
och det blev en lång och otålig väntan.
De tre blev de första svenska polismän, som i sitt yrke trätt i utländsk
tjänst. De skulle redan samma höst följas av tre andra och därefter under
åren i olika perioder flera som i Persien/Iran, Abessinien/Etiopien och i
Israel praktiserat och inympat svensk poliskunskap.
Den 12 januari 1913 fann Överståthållaren skäligt ”att på ansökan i
och för tjänstgöring som polisinstruktörer i Persien bevilja polis-
kommissarien J E C Westdahl, dektektivkonstapeln Sven Bergdahl och
t f detektivkonstapeln K A R Erfass tjänstledighet 13 januari tills vidare,
dock icke längre än till den 1 april 1916 med skyldighet att avstå alla med
polistjänsten förenade löneförmåner samt med rättighet att återinträda i
tjänstgöring före den 1 april 1916 efter därom 2 månader förut gjord
anmälan”*).
Polismästare Vilhelm Tamm
Foto: Polismyndigheten
———————————————————————————
*) Äldre ÖÄ, poliskammaren, orderbok 1911-1915, 12 januari 1913, SA
3

4. Vilka var de?
Ur polismyndighetens arkiv hämtar vi följande uppgifter om de första
resenärerna.
Johan Carl Gustaf Westdahl föddes den 20 mars 1878 i Lund. Han
tog studenten där 1897 och avlade därefter hovrättsexamen. År 1900
blev han underlöjtnant och sex år senare löjtnant i Kungliga Göta trängkårs
reserv, men då hade han sedan den 4 oktober 1902 varit anställd vid
stockholmspolisen först som extra poliskonstapel och därefter befordrad
i olika grader och 1908 utnämnd till poliskommissarie och som sådan
chef för fjärde vaktdistriktet i Stockholm.
Han var i Persien från den 13 januari 1913 till i maj 1924, men hans
kontrakt med den persiska regeringen gick ut den 31 december 1923.
Ledigheten från stockholmstjänsten förlängdes inte efter 31 december
1918, varför Westdahl liksom övriga kvarvarande polismän tog avsked
från tjänsten i Stockholm den 1 januari 1919. Han trädde inte i tjänst
mera utan flyttade till sin födelsestad och levde där som privatman till
sin död den 25 mars 1935. I sitt testamente hade han avsatt 35.000 kr
till en fond, som skulle förvaltas av polismästaren i Stockholm, och som
skulle disponeras för polismäns studier vid utländska poliskårer. Den he-
ter General C G Westdahls fond.
Sven Johannes Johansson Bergdahl, föddes den 11 oktober 1874 i
Kristianstad. Det har inte gått att få fram Bergdahls referenser vid
anställningen som polis i Stockholm. Han fick tydligen kvittera ut dessa
på äldre dar. Han anställdes som extra ordinarie poliskonstapel 1896,
blev ordinarie 1898 och tjänstgjorde vid detektivavdelningen 1912.
Bergdahl var mycket nitisk och tillvann sig sina överordnades uppskattning
så till den grad, att han sedan han varit i Persien en tid fick titeln
överkonstapel – utan sedvanlig utbildning- *). Han var i Persien under
tiden 13 januari 1913 till den 1 februari 1916, alltså några månader innan
hans kontraktstid gått ut. Måhända kan hans beslut ha fattats under
semestern i Sverige och påverkats av hägrande karriärframgångar. Han
återinträdde i tjänst som ordinarie överkonstapel. Först den 23 augusti
1917 blev han uttagen till den för tjänsten stipulerade högre kursen.
Bergdahl tog avsked från polistjänsten 1928.
———————————————————————————
*) Äldre poliskammaren Orderbok 1911-1915, 31 oktober 1913, SA
4

5. Karl Axel Ragnar Erfass föddes i Jakobs församling i Stockholm den 23
december 1883. Efter studentexamen gjorde han militärtjänst både vid
Vaxholms garnison och i Kungl. Flottan, där han slutade som underlöjtnant
i reserven. Från de olika militära befattningarna hade han mycket goda
vitsord, liksom höga betyg från genomgångna kurser, och då han provade
på det civila livet på sjön som styrman fick han de högsta vitsord, inte
minst för sina goda språkkunskaper. Han passade under denna tid på att
avlägga både sjökaptensexamen och maskinistexamen. Erfass anställdes
som poliskonstapel i Stockholm 1910, blev ordinarie 1911 och överfördes
samma år till detektivavdelningen. Hans tid i Persien blev kort, han blev
sjuk och måste återvända till hemlandet. Den 29 januari 1914 upphävde
Överståthållarämbetet Erfass tjänstledighet i Persien och ”ger
tjänstledighet för hälsans vårdande” från och med 1 februari 1914. Ett år
senare befordrades han till ordinarie detektivkonstapel. Den 20 september
1919 tog han emellertid avsked från polistjänsten.
Sommaren samma år gjorde persiska regeringen en framställan om
ytterligare tre polismän och den 29 augusti 1913 mottog polismästaren i
Stockholm följande skrivelse från Kungl. Utrikesdepartementet:
”Sedan Kungl. Majt numera medgivit, att följande vid Stockholms
poliskår anställda polismän, nämligen Nils Peter Sjöberg, Petrus Leopold
Bjurling och Abramham Edvard Eriksson, må inträda i persiska regering-
ens tjänst som biträdande instruktörer vid polisväsendet, har jag äran
fästa Eder uppmärksamhet på lämpligheten av att bemälde personer om
möjligt erhålla tjänstledighet under kontraktstiden – tre år – med rätt för
dem att efter sagda tid återinträda i utövningen av nu innehavande tjänst
vid Stockholms poliskår.
Enligt uppdrag:
J Ramel”
Personalier för dessa tre lyder som följer:
N P Sjöberg föddes den 29 oktober 1877. Han tog värvning vid Kungl.
Lifgardet till häst, där han gick underofficersskola 1900. Han anställdes
vid stockholmspolisen 1901, blev ordinarie konstapel den 1 juli 1902,
tjänstgjorde som ryttare vid centralpolisavdelningen från 1907 tills han
blev befordrad till detektivkonstapel 1911. Då han fick erbjudandet om
5

6. Persientjänsten, hade han omkring tre månader tjänstgjort vid
signalementskontoret och han ansågs designerad till föreståndare för ett
sådant i Teheran. Sjöberg var i Persien till 1924, då han i början av året
var hemma på semester och nåddes av ett telegram från de kvarvarande
kollegerna att han på grund av det för svenskarna så ovissa läget inte
skulle återvända.
Petrus Leopold Bjurling föddes den 15 november 1887 i Möklinta i
Västmanland, men föräldrarna flyttade till Stockholm och han gick skolan
där och tog studenten vid Norra Latin. Sin militära utbildning gjorde han
vid Hälsinge regemente i Gävle och avlade reservofficersexamen på
Karlberg 1909. Följande år anställdes han vid polisen i Stockholm och
blev detektivkonstapel 1913. Bjurling var i Persien under tiden den 20
oktober 1913 till i maj 1924. Även han fick begära avsked från sin
polistjänst i Stockholm den 1 januari 1919. Vid sin hemkomst
återanställdes han emellertid 1 december 1924 och tjänstgjorde sedan
som överkonstapel vid detektivavdelningen till den 1 mars 1927, då han
flyttade till Sundsvall som poliskommissarie. 1948 utnämndes han till
polismästare där och avgick med pension 1950. Han flyttade tillbaka till
sin fädernebygd och dog där 1982.
Abraham Edvard Eriksson föddes den 5 mars 1886 i Nors församling,
Värmland, tog studentexamen i Karlstad 1905 och gjorde sin militärtjänst
vid Kungl. Norrlands artilleriregemente, som han lämnade som
underlöjtnant i reserven, då han 1910 antogs som extra poliskonstapel i
Stockholm. Följande år blev han ordinarie och tillförordnad detektiv-
konstapel 1 januari 1913. Han var i Persien från 20 oktober 1913 till den
1 april 1916 och förlängde inte kontraktet. Kanhända berodde det på att
han var sjuk, han avled nämligen 1 augusti 1916.
Lördagen den 18 oktober 1913 var dessa tre persienfararna detektiv-
avdelningens hedersgäster vid ett avskedssamkväm på källaren Freden.
Detektivöverkonstapeln C A Chrona, som var detektivförbundets ord-
förande, höll tal vari han framhöll den stolthet detektiverna kände över
kollegerna och deras uppdrag*)
———————————————————————————
*) Svensk Polistidning 1913, sid 214, PHM
6

7. Resan dit
Äntligen kunde de första polismännen den 27 januari 1913 lämna
Stockholm med Teheran som mål, först med båt till Petrograd, där de
gjorde några dagars uppehåll, och sedan vidare till Moskva med tåg. Även
här stannade de några dagar och passade på att bl a bese ”Moskvas två
viktigaste sevärdheter”, Kreml och Tretjakowgalleriet. Färden gick sedan
vidare till Baku, där de fick följe med den persiske legationssekreteraren
i Paris, Hassan Ali Khan, som i tjänsten besökt Paris och nu i sällskap med
en annan persisk ämbetsman var på hemväg. Under uppehållet i Baku
passade de på att studera stadens industrier. Kollegerna, som reste på
hösten, tog samma resroute och blev synnerligen gästfritt mottagna av
svenska konsuln där. Han hette Malm och var chef för den svenska Nobel-
industrin i staden. Båda ressällskapen fick emellertid tillfälle studera hur
naftan pumpades upp ur marken och förädlades till bensin och andra
oljeprodukter.
På kvällen den 4 februari lämnade det första ressällskapet Europa med
en rysk ångare, som stävade över Kaspiska havet till Persiens hamnstad
där, Enzeli. Hittills hade resan gått utan anmärkning men nu började svå-
righeterna. De visste, att det inte fanns järnvägar i Persien och nu fick de
veta att vägen till den tre mil längre bort belägna staden Rescht var omöj-
lig att forcera på grund av flera dagars snöoväder. Från denna stad gick
den enda reguljära trafiken till Teheran och den upprätthölls av den s k
ryska posten med droskor och forgongvagnar, förspända med fyra hästar.
De fick nu finna sig i att vänta i Enzeli och på sina persiska reskamrat-
ers förslag tog de in på hotell ”Arkadia”. De fick ett nedslående intryck
av staden. Fattigdom och elände rådde överallt. Barfota och nästan utan
kläder gick människor omkring i den djupa snön och stränga kylan. Som
lätt igenkännliga européer utsattes svenskarna allt emellanåt för närgångna
attacker av desperata tiggare och de persiska reskamraterna hade ett styvt
arbete med att hålla våldsmän på behörigt avstånd. Dessa behandlades
hårdhänt, i synnerhet av legationssekreteraren som var mer fransman än
perser, uppfostrad och verksam i Paris i nästan tjugo av sina trettio år.
Men det var inte bara tiggarna som såg eländiga ut utan även hamnar-
betarna och alla de arbetslösa, som fördrev sin tid i hamnen. Husen och
byggnaderna var också i dåligt skick och renhållningen tycktes herrelösa
7

8. hundar ha monopol på.
Hotell Arkadia hörde inte till de mera inbjudande hotellen; ett litet
envåningshus med fem, sex rum, kalla och olustiga på alla sätt. Till deras
förargelse kunde de konstatera, att ett hotell alldeles intill, Metropol,
höll en bättre standard. Men nu fick de stanna på Arkadia tills besked
kom att de kunde fortsätta. Väntetiden använde de till att förkovra sig i
landets språk med de persiska följeslagarna som utmärkta lärare. De fick
också nya vänner i Enzeli, bl a en ung persisk prins, som var anställd vid
tullen som skrivare, och tullchefen, belgaren Heynssens, vilka på alla sätt
hjälpt dem att få rätt på bagaget.
På fjärde dagen var vädret bättre och vägarna hade gjorts något så
när farbara i mitten av vägen. De kunde därför starta vid niotiden efter
att ha tagit farväl av sina nya vänner i Enzile. Vid skjutsstationen i staden,
som låg några hundra meter bort från hamnen, kunde de se en rysk för-
läggning och en avdelning rekryter som exercerade på kaserngården.
De kunde nu konstatera att ryktena inte varit överdrivna och varför
alla post- och telegrafförbindelser varit avbrutna under flera dagar. Fär-
den var mycket riskfylld, särskilt då två fordon möttes i den uppskottade
snörännan i mitten av vägen. Under normala förhållanden var vägen jäm-
förbar med en svensk landsväg, men nu var den knappast bred nog för en
vanlig persisk droska, som var betydligt mindre än en europeisk. Efter en
mycket vådlig färd kom de dock fram till Resch sent på kvällen.
Efter några dagars uppehåll i Rescht fick några i sällskapet plats i dili-
gensen till Teheran. Det blev kommissarie Westdahl och legations-
sekreteraren. Följande dag erbjöds de övriga att följa med. Alla medförde
endast handbagage, då de under för handen varande omständigheterna
fått lämna sitt övriga bagage i Enzeli.
Även den fortsatta resan var så ansträngande att den tog fyra dygn,
trots att de körde dag och natt utan några längre uppehåll. Det var bara i
staden Kazvin, som man vilade några timmar. Resanden drog sig normalt
för att färdas om natten, särskilt då dessa var mörka. På en sträcka av
cirka tio, tolv svenska mil gick nämligen vägen till största delen på bergs-
sluttningar och vissa sträckor hundratals meter utefter en floddal på en
lodrätt bergsvägg.
Den trettiosex svenska mil långa vägen var uppdelad med täta håll-
stationer, ”Tjapar-Khanen”, för hästbyten. Det var nödvändigt med täta
hästbyten, eftersom färden mestadels skedde i trav eller galopp. Bjurling
beskriver tjapar-khanen som ett slags enkla primitiva ”hotell” med ett
8

9. tvättställ som enda bekvämlighet för resenären. Vid varje tvättställ var
en utnött tandborste fastsatt med en kedja i väggen intill för hugade an-
vändare. Allt, till och med sängkläderna, var kolossalt smutsiga.
Vägen hade dock gjorts ganska bred, vilket var nödvändigt för att två
åkdon skulle kunna mötas, särskilt som man vanligen körde med fyra
hästar i bredd och dessutom ideligen, i synnerhet på nätterna, hade att
passera eller möta nära nog ändlösa kamel- och åsnekaravaner. Lasten
utmed kamelens sidor tog stort utrymme och allt emellanåt fick droskan
en bastant duns i sidan. Det gällde därför att passera karavanen så att
man hade denna mellan sig och avgrunden för det kunde lätt hända att en
kamel med sin omkring trehundra kilo tunga börda, halkade omkull fram-
för droskan i det slippriga väglaget. Bjurling berättar i sin reseskildring,
att han vid ett tillfälle såg ett ekipage, som dagen innan störtat cirka två-
hundra meter utför ett bergstup. Droskan var alldeles sönderslagen och
två av hästarna, som tydligen dödats vid fallet, låg fortfarande fastspända
i sina seldon.
Åkdonet, som Bergdahl och Erfass färdades i, var en gammal utrangerad
täckt rysk hyrvagn, där man satt så gott som inlåst, eftersom de skrangliga
vagnsdörrarna endast kunde öppnas med användande av vissa knep som
endast kusken kände till. Vägen gick i alla möjliga och till synes
omotiverade skarpa kurvor och krökar och stigningar; stundom bar det i
väg nära nog rakt i höjden för att komma över ett bergsparti, som t ex vid
Rysk hyrvagn
Foto: Leopold Bjurling
9

10. skjutsstationen Balabala, den högsta höjden, och sedan bar det i en
motsvarande sluttande färd nedåt i god fart. En sak, som inte ingav
förtroende för trafiksäkerheten, var de usla seldonen dessa ekipage var
utrustade med, gamla, murkna och uppslitna. Remtygen var på många
ställen till hälften avnötta eller avslitna och ibland hopbundna eller rent
av ersatta med snören.
De passerade åtskilliga svenska gendarmposteringar under vägen.
Mellan Rescht och Teheran låg arton skjutsstationer. Efter två dygns färd
nådde de emellertid fram till Kazvin, 160 km från Teheran. De blev gäst-
vänligt mottagna av instruktionsofficeren för gendarmstyrkan, kapten E
Thorell. Major Carlberg, som var den militära chefen på platsen, hade ett
par dagar tidigare gett sig ut på en expedition för att infånga ett farligt
rövarband inom detta distrikt.
I Kazvin var några hundra ryska soldater förlagda och en avdelning ur
det av svenskar ledda gendarmeriet. Här och där kunde man på stan se
grupper av dem, dock aldrig tillsammans. Polismännen kunde konstatera
de svenska officerarnas framgångar och imponerades bl a av en under-
officersskola, där gendarmernas uniformer hade gula och blå färger, lik-
som av de många moderna gevär och pistoler, som beslagtagits och som
var uppställda som segertroféer. Studiebesöket gav dem intrycket att det
var väl utbildad personal, som nu höll efter lag och ordning på landsbyg-
den.
Följande dag lämnade de Kazvin och efter en färd på tjugosex timmar
kom de natten till den 16 februari 1913 klockan tre till Teheran. Det var
inte lätt att komma in i den med stora lås tillbommade stadsporten. Ingen
kände ju till gällande lösen, som ändrades varje dag, men persern i säll-
skapet lyckades övertyga vakterna vilka de var och sedan kunde de upp-
söka hotell de Paris, där monsieur Westdahl tagit in dagen innan.
Bjurling beskriver sin och sitt ressällskaps ankomst till Teheran nio
månader senare, att de möttes ett stycke utanför staden av kollegan Erfass,
som med 25 ryttare eskorterade dem in i staden. Erfass var ju chef för
Teherans ordningspolis. Erfass blev tyvärr tvungen att återvända hem på
grund av sjukdom efter ett år. Han gjorde en mycket värdefull insats
genom att lägga grunden till den organisation, som hans efterträdare
Abraham Eriksson sedan fortsatte på.
10

11. Introduktionen
Huvudstaden Teheran var knappast jämförbar med en europeisk stad.
Till ytvidden var den åtskilligt större än Stockholm, men en stor del av
husen var omgivna med stora trädgårdar, som gjorde bebyggelsen gles.
Gatorna var för det mesta kantade med höga lermurar, som hindrade
insyn. Endast två gator, Lalessar och Alsed-Dovich, kunde man jämföra
med affärsgator i europeiska städer. På dessa fanns större och mindre
butiker intill varandra. Hela staden var på flera ställen omgiven av djupa
vallgravar, rester efter tidigare försvarsanläggningar så som gamla städer
har. Trafiken i de centrala delarna var synnerligen livlig. Överallt såg man
kamel-, åsne-, och mulåsnekaravaner, ryttare, droskor och lastvagnar,
mestadels förspända med fyra hästar och överallt flockar av hundar, som
sökte föda bland avfallet.
Det exotiska stadslivet var intressant för svenskarna och de passade
på under den lediga tiden de första veckorna att ströva omkring i basarer-
na och betrakta de utställda varorna. Då de på hösten anlända svenskarna
på liknande sätt lokaliserade i Teheran fick de höra, att en offentlig av-
rättning skulle äga rum på ett av stadens större torg. Det var en mördare,
som dömts till döden. Bjurling och Sjöberg tyckte det kunde vara intres-
sant att studera och infann sig i god tid på platsen. Massor av folk hade
samlats både på torget och i angränsande gator. Mitt på torget hölls en
öppen plats av tvåhundra soldater i en ring. Sedan offret, en fyrtioårig,
storväxt man införts i ringen, fick han falla på knä med bakbundna hän-
der.
Bödeln var helt klädd i rött, till och med hans mössa, en kolah, och
skor, var röda. Han gick runt offret i det han öppnade en stor fällkniv,
som han teatraliskt visade upp, varpå han bakifrån fattade ett stadigt tag
i offrets näsborrar och, sedan han böjt offrets huvud bakåt, började, utan
större brådska, att skära av offrets hals.
Scenen bekom de två svenskarna mycket illa och de lämnade hastigt
platsen. De hade sedan upplevelsen i minnet och då de senare kunde
påverka att denna form av avrättning avskaffades, gladdes de mycket.
Dödsstraffen verkställdes därefter alltid genom hängning.
Men eftersom de inte var där som turister fick de ägna stor del av
dagarna åt sina kommande uppgifter. De första dagarnas program upptogs
11

12. av uppvaktningar hos olika ministrar, bland andra inrikesministern prins
Eyen Dohle, Statens öga, som svenskarna skulle sortera under. Han var
vid tillfället sjuk och tog emot i sitt sjukrum liggande på en bädd på golvet,
där vackra persiska mattor var utbredda. Några högre persiska funktionärer
bildade cirkel runt hans höghet. De låg på knä på golvet men för svenskarna
hade stolar ställts i cirkeln, som prinsen bjöd dem sitta på. Tassande tjänare
bjöd på the och cigarretter.
Prinsen gjorde sig noga underkunnig om svenskarnas förslag till orga-
nisation och hur detta skulle genomföras. Han förklarade, att han öns-
kade att den ridande polisen i huvudstaden skulle bli minst tvåhundra
man starkt och att polisen skulle organiseras som Londons polis. Han
hoppades, att organisationsarbetet skulle vara klart inom två, tre måna-
der. Chefsorganisatören Westdahl kunde inte lova att allt skulle gå i upp-
fyllelse, men försäkrade att svenskarna skulle göra så gott man kunde.
Persiske regenten besöker polishögkvarteret. I mitten på bilden
general Carl Westdahl, bredvid t.h Leopold Bjurling och Sven
Bergdahl (civilklädd).
Foto: Polishistoriska museet
12

13. Genom general Hjalmarsson blev de föreställda för Rysslands och Englands
ministrar. Dessa företrädde de två i Persien dominerande makterna vid
denna tid. Även den franske ministern, under vars protektion svenskarna
i Persien stod, fick de företräde hos. Efter de mera högtidliga audienserna
gjordes studiebesök i gendarmeriets etablissemang, officers- och
underofficersskolorna, de båda kasernerna Bagi-Scha och Josuabad, som
tidigare varit ett kejserligt sommarslott. I vardera lägret var 1500 man
förlagda och det var ett rörligt liv med exercerande avdelningar till fots
och till häst och övningar med kanoner och kulsprutor. I mitten av
kaserngården stod den svenska befälhavaren med ett par persiska
officerare, tolkar och adjutanter, och vid de olika avdelningarna kunde
man av hudfärgen upptäcka en och annan svensk instruktör. Allt var i
mönstergill ordning, vilket förvånade dem, eftersom landsmännen varit
där så kort tid. Ansenliga styrkor hade redan färdigutbildats och
tjänstgjorde i olika områden i landet, varifrån dagliga rapporter inkom till
general Hjalmarsson om drabbningar med rövarband.
Sedan polismännen orienterat sig i staden och fått nödvändiga infor-
mationer om sitt uppdrag, avgav Westdahl en med chefsorganisatören
för gendarmeriet gemensam skrivelse till inrikesministern med förslag
om de två institutionernas verksamhet, befogenheter och bestämmelser
angående samarbetet dem emellan. Det dröjde dock länge innan svaret
kom. Det påstods, att den persiska officerskåren inom polisen gjorde allt
för att fördröja och om möjligt omintetgöra svenskarnas inblandning i
organisationen. I synnerhet var polisprefekten mycket verksam att be-
söka ministrar, de förnämsta prästerna och de ledande av stadens köp-
män, för vilka han framhöll det orimliga i att till befäl över en sådan
institution som polisen sätta män av en helt annan religion och härstam-
ning. Med gendarmeriet var det en annan sak, menade han, eftersom
detta inte kunde ingripa i landets lagar och religiösa förhållanden så starkt
som polisen.
Ju mer svenskarna fick inblick i förhållandena, desto mer förstod de
att det var nog inte omsorgen om helgden för landets lagar och religion
som var den verkliga drivfjädern till prefektens ihärdiga arbete, utan det
att han och hans officerare kände sin ställning hotad och riskerade att
avskedas av olika anledningar. Särskilt de högre officerarna skulle säkerli-
gen få redogöra för sin hantering av de statens medel som blivit dem
anförtrodda. Det gällde nu för dem att åtminstone vinna så mycket tid
som möjligt. Menige man inom kåren fordrade däremot en ändring sna-
13

14. rast. De hade inte fått lön under de senaste fem månaderna och det höll
på att bli fullkomlig anarki. Varje dag samlades flera hundra poliser på
torget utanför polisprefekturen och befälet hade svårt att skingra – just
polisen. Svenskarna blev själva vittne till hur officerare vid flera tillfällen
misshandlade underlydande med kraftiga örfilar. Den 19 mars 1913 för-
ändrades emellertid läget hastigt.
Teherans ordningspolis
Polischefens närmaste man, som också hade det direkta befälet över den
uniformerade polisstyrkan i Teheran, var en av dem mot vilket missnöjet
riktades. Då han på morgonen den 19 mars närmade sig sin
tjänstgöringsplats, avlossade någon av de där utanför församlade poliserna
några skott, som dock inte träffade. Den beskjutne drog sin revolver och
svarade med några skott. Det kunde ha slutat illa, om inte en avdelning
gendarmer under major de Marés befäl hade ingripit. De fanns på platsen
och bildade skyttelinje i liggande ställning på torget ”färdiga till eld”. Det
blev genast lugnt. Då det samtidigt kom rapporter om uppträden mellan
befäl och manskap på de olika polisstationerna i staden, beslöt
chefsinstruktören för gendarmeriet, major Glimstedt, att stationera
gendarmavdelningar vid alla polisstationer, samtidigt som han utökade
styrkan utanför polisprefekturen med tvåhundra man.
Då inrikesministern underrättades om incidenten och om läget,
kallade han genast till sig de svenska poliserna. De beordrades att ta befälet
över polisen och att vidtaga alla de åtgärder de ansåg nödiga. Det beslöts
att chefsinstruktören Carl Westdahl skulle med sitt kansli ha sina lokaler
i polisprefekturen och att huvudstadens ordningspolis skulle underställas
Ragnar Erfass, medan Bergdahl skulle organisera en detektivavdelning.
Följande dag avlade polisprefekten i sällskap med sina två närmaste
män och en polisöverste visit hos svenskarna på hotellet och inbjöd dem
att dagen därpå i hans sällskap övervara ett fyrverkeri som skulle ges för
schahens ära. Eskorterade av några ridande poliser hämtades de i hans
ekipage följande dag och åsåg ett praktfullt fyrverkeri. Programmet upp-
tog även musik av flera musikkårer och nationaldans och sång av persiska
gossar.
Nästa dag inföll den persiska nyårsdagen, ”Salamen”, som firas med
stora högtidligheter, och som försiggick i shahens palats. Svenskarna fick
14

15. inbjudan till högtiden och i föreskriven klädsel: svart redingot, vit hals-
duk samt persisk huvudbonad (kulah) deltog de i ceremonierna. Festen
var imponerande med all den ståt, som var bruklig vid sådana tillfällen.
Shahen gav först företräde för diplomatiska kåren, varefter han, omgiven
av sina ministrar och högre hovdignitärer, från ett öppet fönster åsåg
defileringen av kosackbrigaden, inhemsk infanteri och kavalleri, delvis
under befäl av ryska officerare, gendarmeriet och poliskåren, som vid
dylika tillfällen alltid var representerad.
Varje trupp hade sin fana och musikkår i täten. Det strålande vackra
vädret, slottsparkens vårliga grönska, de prålande persiska uniformerna,
blandade med diplomaternas guldsmidda dräkter, allt bidrog till att bilda
en intressant och färgrik tavla, som imponerade på de svenska poliserna.
Diplomaternas damer och de svenska officersfruarna hade fått plats i ett
par fönster strax intill shahens. Efter defileringen fick damerna företräde
för shahen och var och en fick ett persiskt guldmynt som nyårsgåva. Han
lät också kalla till sig någon truppchef eller högre funktionär för att uttala
sitt gillande över vad han sett under paraden eller också kunde denne i
ännu lyckligare fall få en dekoration eller bli utnämnd till en högre titel. I
Persien fanns nämligen gott om höga titlar, men de är mycket svåra att
ernå.
Ett par dagar senare gjorde så de tre svenskarna sin entré i polis-
prefekturen. Poliskåren paraderade på platsen utanför och hälsade dem
med flygande fanor och klingande spel. Polisprefekten föreställde dem
för de högre polisfunktionärerna och visade dem de olika avdelningarna,
fängelset, stallarna m m och sist polisskolan, dit de inbjöds att övervara
en lektion. Chefen för polisskolan var en persisk överste, som några må-
nader studerat polis- och gendarmväsendet i Frankrike, och han var nu
angelägen att få visa dem resultatet av en fyra månaders kurs, som
eleverna, 18 –19 år gamla, hade genomgått. Först var det uppvisning i
exercis bestående i några enkla vändningar, militärisk hälsning m m och i
lektionssalen fick en elev till uppgift att på kartan peka ut och beskriva
hur man reser kortaste vägen mellan Stockholm och Teheran. Han kla-
rade sig dåligt, men han var förmodligen den bäste i geografi och säkerli-
gen inte överraskad över frågan. En annan fick på svarta tavlan lösa ett
problem i algebra, en tvågradig ekvation, vilket gick bättre.
Samma dag lät inrikesministern meddela, att han följande dag skulle
inspektera poliskåren klockan 10.00 på kosackbrigadens exercisplats strax
intill polisprefekturen. Han ville själv se hur polisen såg ut. Ordern ut-
15

16. löste ett febrilt arbete för befälet att få ihop det antal polismän som var
fastställt enligt stat. Man lyckades skrapa ihop det föreskrivna antalet
genom att för dagen leja och klä upp alla möjliga typer till poliser. Den
största svårigheten var att få fram uniformer till dessa ”lånta” konstaplar,
eftersom knappast någon av de ordinarie hade hel uniform. Det visade
sig, att många av dessa endast hade en gammal uniformsmössa och en
rock med blanka knappar men för övrigt egna kläder under sin tjänsteut-
övning.
Polisskolan uppställd för övning.
Foto: Polishistoriska museet
Svenskarna passade på att räkna hela poliskåren och fann att tack vare
dessa ”för dagen anställda” var kåren i det närmaste fulltalig. Med
officerare och manskap var det 1800 man. De var fördelade på åtta
vaktdistrikt och en central styrka med ordningspoliser och rytteri.
Inte ens fjärdedelen kunde de tänka sig passa som poliser i den blivande
organisationen. Många hade synbarliga fysiska fel och de flesta var analfa-
beter.
16

17. De närmaste fjorton dagarna fick man därför ägna sig åt att avskeda en
massa poliser sedan medel att betala deras löner kommit från regeringen.
De hade då att fordra fem månaders innestående lön. Chefskapet över
polisens räkenskapsbyrå överlämnades till chefsintendenten vid svenska
gendarmeriet, överstelöjtnant Nicolin.
Sedan den föreslagna budgeten för polisens stat blivit fastställd i kon-
seljen började man rekrytera ny personal. Man kom överens om, att de
nya rekryterna skulle genomgå tre månaders militär utbildning vid
gendarmeriet, trehundra i varje kurs, tills en styrka om tusen man var
utbildad. Uniformen bestämdes vara khakifärgad med vit mössa av
persianskinn, som hette khula. Sommartid skulle solhjälm i samma färg
som uniformen användas. Beväpningen skulle vara mauserpistol och gum-
mibatong. Mauserpistolerna, som beställts i Tyskland hann emellertid inte
fram innan världskriget bröt ut och Tyskland behövde dem i sin armé.
Det skulle heller inte varit lätt att få något i vapenväg transito genom
Ryssland till Persien och därför fick polismännen använda sina gamla ge-
vär, som då innehavaren var tjänstefri förvarades på polisstationen. Befä-
let bar dessutom sabel.
Efter utbildningen vid gendarmeriet skulle den blivande polismannen
fortsätta sin utbildning vid polisskolan, där man även hade elever från de
andra städerna. En särskild befälsskola inrättades också efter en tid. Då
sedan polismannen var färdigutbildad placerades han i ett av distrikten i
staden. Han var i tjänst 24 timmar i följd, växelvis med patrullering och
innetjänst på stationen.
Redan under sina första månader i Teheran fick svenskarna erfara hur
instabilt ordningsläget i staden var. Det var den s k baktiariestriden,i vil-
ken även stadens polis deltog, och som emanerade från revolutionen 1909.
Deltagare från Baktiarielandet, som ligger i det centrala Persien med den
gamla välkända staden Ispahan som medelpunkt, gjorde då avgörande
insatser och bidrog till att nationalisterna kunde tillsätta en ny regering.
Baktiarierna var krigiska och tappra, välutrustade med vapen och organi-
serade som ett militärt kavalleri. Då revolutionen hade segrat, återvände
även de flesta baktiarierna hem, men omkring tusen man blev förlagda i
huvudstaden som den nya regeringens eget garde.
Alltefter som det av svenska officerare organiserade gendarmeriet tog
form, växte baktiariernas vrede mot den nya organisationen. En stor an-
ledning var nog att man i gendarmeriet såg konkurrens om makt och
uppmärksamhet. Aversionen tog sig allt grövre uttryck; man attackerade
17

18. gendarmerna ute på stan och det kom till ganska svåra uppträden mellan
de båda kategorierna. Det hände till och med att några baktiarier utan
anledning sköt en gendarm i benen utan ringaste anledning. Det svenska
befälet gjorde flera framställningar hos baktiariernas chef för att få slut
på ofoget, och att de skyldiga skulle straffas, men dessa framställningar
ignorerades.
Då ingen ändring tycktes kunna ernås, beslöt gendarmofficerarna att
använda andra medel. Vid en incident den 12 augusti, då ett par gendar-
mer blev beskjutna från ett hål i den mur, som omgärdade baktiariernas
förläggning, satte de sin uppgjorda plan i verket.
Hela polis- och gendarmstyrkan ryckte ut och besatte gator runt
baktiariernas kasern och chefernas bostäder och på strategiska ställen pla-
cerade man kulsprutor. Trots den massiva demonstrationen av överläg-
senhet för gendarmeriet och polisen lät sig inte baktiarierna skrämmas.
De besatte hustaken, varifrån de öppnade en häftig eld mot belägrarna.
De civila invånarna var som bortblåsta på ett ögonblick.
Det blev en intensiv strid, som varade en och en halv timme. Den
svenske majoren Lewenhaupt ledde striden från sitt högkvarter i polis-
prefekturens hus, varifrån man hade en god utsikt över de angränsande
taken i stridsområdet. Åtskilliga gendarmer och poliser stupade eller så-
rades och bars in på polisgården, varifrån de sårade fördes till polisens
sjukhus för att få första hjälpen. En av de sårade var den svenske majoren
Pousette, som fått ett skott i bröstet.
Den högste baktiarierchefen Sam-Sam-Saltane insåg till slut det lön-
lösa att fortsätta striden och gav order om eld upphör. Han fick dock
upprepa ordern flera gånger, innan hans män lydde. Det blev ett par tim-
mars vapenstillestånd för fredsförhandlingar utan att de stridande på båda
sidor lämnade sina ställningar.
Förhandlingarna resulterade i att baktiarierna under den närmaste ti-
den skulle återvända till sin hembygd. Endast två hundra skulle stanna
kvar för vakttjänst m m. Avtåget skulle gå till så att högst trettio man i
sänder och med tre dagars mellanrum skulle lämna staden. Vapen och
ammunition för dem som var kvar skulle förvaras i ett särskild förråd
under inrikesministerns kontroll.
Man noterar den respekt baktiarierna hade då man för att förekomma
överfall på gendarmavdelningar ute i landsorten fördelade dem i så små
grupper. De avtågande baktiarierna dolde heller inte sin bitterhet över
att behöva lämna den stad, i vilken de fyra år tidigare intågat som landets
befriare från en förhatlig härskare.
18

19. Under striden förlorade fyra poliser och tre gendarmer livet. Efter vad
svenskarna fick veta hade fjorton baktiarier stupat. Poliserna och
gendarmerna begravdes under stora militära hedersbetygelser. Tio
baktiarier tillfångatogs under striden och fick under några dagar förvaras
i polisens gamla fängelse, men på grund av risken för fritagningsförsök
överfördes de till gendarmernas kasern Bagi-Schah, där de fick vistas en
kortare tid tills de frigavs och fick följa sina kamrater till hemorten.
Teherans detektiva polis
Någon detektivpolis i egentlig mening fanns inte då svenskarna kom. Det
var kommissarierna i de olika polisdistrikten, som skötte undersökning
och spaning om brott. I mera invecklade fall kunde denne överlämna
ärendet till polisprefekturen, där man inrättat en undersökningsdomstol.
Hos polisen fanns inte stöldbrott registrerade i större omfattning men
var desto mer frekventa i realiteten, beroende på att allmänheten hade
funnit det effektivare att själv spana och återtaga sitt förlorade gods.
Under utredningen av ett brott, liksom då straffet skulle bestämmas,
spelade en ”handtryckning” en stor roll. Hade den misstänkte eller tillta-
lade medel till en dusör till den som utredde brottet eller den som skulle
meddela dom var utsikten till frikännande eller strafflindring ljusare och
detta stod oftast i proportion till ”handtryckningens” storlek.
Straffen gick i verkställighet utan pardon. På torget utanför polis-
prefekturen stod ett gammalt träd med kraftiga grenar, som under lång-
liga tider tjänstgjort som galge för de många olyckliga, som, ofta av poli-
tiska skäl, blivit dömda till döden. Man hade emellertid nu övergått till
mera moderna former av exekution i det att en särskild galge rests på den
s k kosackplatsen, strax intill polisprefekturen. Denna plats hade noga
valts för att så många som möjligt skulle kunna åse förrättningen. Ett
straff, som tillämpades flitigt var prygelstraffet, som utdelades på övre
delen av ryggen.
Det fanns emellertid ungefär tjugo man, som var ett slags mellanting
av politiska agenter och polisprefektens privata tjänare. Det var nog denna
grupp som närmast kunde sägas motsvara en detektivavdelning. De var
mycket dåligt betalda och hade låg status och ingen fast arbetsplats. I ett
19

20. litet krypin i prefekturen fick de lämna sina rapporter skriftligen till en av
sin chefs trognaste handläggare utan att yttra ett ord. Chefen själv medde-
lade sig också skriftligen med agenterna. Det hela föreföll vara någon
mystisk orden eller en samling dövstumma.
Nästan alla dessa agenter avskedades. Unga studerande och en och
annan ”präktig man från uniformspolisen” engagerades i den nya detektiv-
organisationen. De avlönades förmånligt men först sedan de gått igenom
den cirka två månader långa provtjänstgöringen. Massvis med aspiranter
anmälde sig och det var bara att plocka de mest lämpliga. Rekommenda-
tioner kunde man aldrig lita på. Man började med en avdelning på endast
femton, tjugo man, men denna utökades snart till något över sextio.
Avdelningen indelades i åtta sektioner med en ”chef de section”. Den
första sektionen var den största och bestod av en chef och tolv man. Den
arbetade uteslutande med uppgifter av politisk art. Andra sektionen hade
tekniska uppgifter som tagande av fingeravtryck, fotografering av förbry-
tare m m, den tredje spanade på hotell, spelhus m m. Den fjärde sektio-
nen hade inbrottsstölder och den femte, som bestod av en chef och åtta
man, hade fickstölder och bevakning i basarerna, den sjätte hade mord,
rån och andra våldsbrott, den sjunde alla slag av förfalskningar, särskilt
förekom mynt- och livsmedelsförfalskningar, och den åttonde sektionen
hade undersökningar i övriga, inte särskilt specificerade brott.
Detektivavdelningens personal. I mitten Sven Bergdahl med käpp.
Foto: Polishistoriska musset
20

21. Utöver dessa uppgifter hade några detektiver tjänst som säkerhetsvakter
åt schahen och några hade vakthållning på den detektivstation, som nu
inrättats, först som provisorium i polisprefekturen men under hösten i
ett nybyggt polishus med ett rannsakningsfängelse med hundra celler.
Byggnaden blev färdig på några månader, vilket var en mycket förtjänstfull
prestation med tanke på hur problematiskt ett sådant projekt var att
genomföra på grund av penning- och materielbrist. Polishuset blev
dessutom en av de vackraste byggnaderna i Teheran.
Detektivavdelningens byggnad i Theheran.
Foto: Polishistoriska musset
Sven Bergdahl hade som chef och ansvarig för den detektiva avdelningen
många svårigheter att övervinna, dels genom sina dåliga kunskaper om
landets lagar och religiösa seder, och dels genom språksvårigheter. Minsta
småsak måste passera genom tolk. Efter ett par misslyckade kontakter
kunde han engagera sekreteraren i tyska skolan, Abdulla Khan, en mycket
duktig tolk och rådgivare, som förutom sitt modersmål och turkiska även
talade och skrev perfekt tyska, engelska och franska. Han studerade några
år senare vid stockholmspolisen och lärde sig då även tala bra svenska.
Bergdahl var medveten om sitt handikapps betydelse, eftersom ett beslut
21

22. eller order lätt kunde missuppfattas, liksom att omständigheter i en
brottsutredning lätt kunde få felaktig betydelse eller komma bort.
Eftersom dödsstraff ingick i straffskalan för flera av de vanligaste brotten,
kunde en person bli dömd till döden på grund av sådan omständighet.
Allmänheten hade svårt att vänja sig vid de nya tjänstetecknen för
detektiverna och det inträffade en del ganska lustiga episoder. Tecknet
avbildades i stadens samtliga tidningar med förklaring om dess ändamål
och användning. Men det gjorde ju ingen större verkan, eftersom en stor
del av befolkningen inte kunde läsa. Det blev dock bättre med förståel-
sen så småningom. Falska detektiver uppträdde också allt emellanåt och
gjorde ett eller annat ”köpenicktrick”, men den lusten botades alltid med
prygel, så snart någon av dem blev gripen och dylika tilltag upphörde
snart.
Då tjänsten så medgav undervisade Bergdahl själv personalen i detektiv-
tjänst. Han hade ingen annan studielitteratur än den av polismästare R.
von Schultz i Uppsala författade ”Polishandboken för kriminalpolis” samt
en gammal amerikansk detektivinstruktion, som han medfört från Sverige.
Lektionerna var emellertid mycket givande både för eleverna och läraren
och han fann perserna vara mycket intelligenta och begåvade och med
snabb uppfattningsförmåga. Vid övning i signalementslära hämtades en
del fångar av olika typer från fängelset. Dessa fick sedan en i sänder vistas
i lektionsrummet någon minut för att besvara några frågor och därefter
lämna salen. Sedan fick eleverna skriva ner sina iakttagelser om fången,
innan en ny infördes. Dessa övningar var mycket omtyckta av eleverna,
liksom i rapportskrivning, anmälningsupptagning och beskrivning av gods,
och många av eleverna gjorde utmärkta resultat på kort tid.
I allmänhet visade eleverna stort intresse för tjänsten och för de euro-
peiska metoder svenskarna införde. Till och med fångarna var idel öga
och öra för den nya metodiken men kanske mest av nyfikenhet om hur
med dem skulle förfaras. Flera var rent förskräckta för de för honom så
märkvärdiga procedurerna. Fingeravtrycksapparaten var för många en
farlig sak, ehuru enkel, den bestod av ett smalt högt bord, på vilken en
lös, mindre träskiva låg, klätt på ena sidan med en zink- eller glasskiva, en
liten gummirulle med handtag och en tub vanlig trycksvärta. På glasskivan
avsattes några gram trycksvärta, som utjämnades med gummirullen. Det
var allt.
Vid några tillfällen hände att en fånge var så rädd för ”helvetes-
maskinen”, trots dess enkla utseende, att han vägrade att komma till bor-
22

23. det. Han slogs för sitt liv, då några detektiver fick tvinga honom att sätta
tummen i svärtan. Men då han märkte, att han fick behålla livet blev han
mer samarbetsvillig. Det förekom också, att någon i skräck för sådana
”experiment” började erkänna brottet och t o m tog på sig brott som han
inte begått för att förlänga tiden för undersökningen och på så sätt rädda
livet, åtminstone för tillfället.
Till detektivavdelningen hörde även fängelset. Det var hemskt att se
denna samling utsvultna, sjuka och eländiga stackare. De närmare tre-
hundra fångarna släpptes om dagarna ut på en kringmurad gård, där de
fick sitta eller ligga sysslolösa. Det enda de hade att göra var att plocka
ohyra på sig. Om nätterna stuvades de in i små, åt fängelsegården belägna
källare, tjugo, trettio man i varje. Ljuset till dessa källarrum kom in ge-
nom en liten öppning i taket.
Vid den genomgång om skälen till varför de varit frihetsberövade,
som svenskarna initierade, var det mycket svårt att få klarhet i omstän-
digheterna. Många hade suttit där i flera år och ingen visste varför, allra
minst de själva. Men nu började de hoppas på att bli fria och kom grå-
tande och bedjande, antingen om sin frihet eller också för att få något att
äta. En och annan kunde störta fram till någon av svenskarna för att få
tag i ett rockskört att kyssa, men det vördnadsbetygandet var inte så
populärt eftersom löss passade på att byta husvärd.
Man fick lämna amnesti i stor omfattning och med hjälp av upplys-
ningar från gamla fångvaktare och poliser plockades ett fyrtiotal av de
grövsta och farligaste förbrytarna ut och ställdes upp i ett hörn på gården
för att transporteras till en lämpligare plats medan övriga släpptes fria.
Det dröjde dock inte många dagar förrän flera av dem var tillbaka igen.
De kvarhållna såg förskräckta ut och då tolken meddelade dem att de
följande dag skulle fotograferas, bleknade många och en svimmade. De
hade fått den uppfattningen att de skulle hängas, eftersom det var praxis,
att man skulle fotograferas innan hängningen. Tolken fick förklara för
dem, att fotot skulle användas om de rymde, särskilt om de rymde från
det arbete med att bygga ett nytt och trevligt fängelse, som de nu skulle
få deltaga i.
Rutinerna kring utspisningen av fångarna ändrades också. Förut hade
ett visst belopp lämnats till fångvaktarna att fördelas bland fångarna, som
fick göra sina inköp genom fångvaktarnas förmedling. Följden hade blivit
att fångvaktarna, som nästan aldrig fick sin lön utbetald, levde på fångarnas
bekostnad, under det dessa svalt.
23

24. Nu inrättades ett särskilt kök för fängelset med en föreståndare, med
vilken kontrakt upprättades om visst pris per portion och ett bestämt
kvantum av de olika ingredienserna i portionerna. De fångar, som sattes
i arbete, fick en större portion, samt en viss dagpenning, vilket gjorde att
alla fångar ville arbeta. Men det var inte problemfritt att släppa ut grova
våldsverkare där de lätt kunde rymma om bevakningen var otillräcklig.
Det gick knappast en dag utan att någon av de farligaste fångarna saknades
på kvällen vid inräkningen. I regel blev dock friheten kort, till stor del
beroende på att den ansvarige fångvårdaren genast fick ”ledigt” d v s
hans lön och andra förmåner drogs in och han fick klart för sig att han
inte kunde få börja sin tjänst förrän rymlingen återförts, helst av den
försumlige själv eller i varje fall genom dennes medverkan. Det blev snart
vanligt, att vederbörande fångvaktare avtalade med några detektiver om
hjälp i spaningarna, givetvis mot ersättning.
Efter inrikesministerns inspektion gav denne order om att polisprefekt-
ens närmaste man, som hade överstes rang, skulle arresteras då han kunde
misstänkas för försnillning av 50.000 kr, som han uppburit av staten till
beklädnad av poliskåren men som han stoppat i egen ficka. Ordern kom
en söndagskväll till Bergdahls bostad och denne begav sig i tolkens säll-
skap omedelbart till polisprefekturen, där översten satt på sitt tjänste-
rum. Häktningsordern lästes upp för honom och han fick spänna av sig
sabeln och följa med till häktet, där ett särskilt rum ställts iordning åt
honom. Man hämtade civila kläder i hans bostad och han fick lämna ifrån
sig den fina uniformen. Vid husrannsakan i hemmet hittades gevär, som
saknats i polisens förråd och ett hundratals namnstämplar med de vanli-
gaste förekommande persiska namnen. Sådana stämplar användes då av-
löningen i poliskåren utbetalades till någon som inte kunde skriva sitt
namn. Assistenten erkände vad som lades honom till last och dömdes till
sex månaders fängelse. Även polisprefekten själv drabbades; han blev
avskedad och Westdahl intog hans funktion.
Polisutbildningen
Då den andra omgången svenska polisinstruktörer anlänt till Teheran fick
Bjurling ansvaret för polisutbildningen och efter ett par veckors orientering
om sina uppgifter och lokalisering i den nya miljön tog han sig an uppgiften
på allvar. Det var trehundra elever som inte hade någon som helst skolning
24

25. och många var analfabeter. De hade endast tre månaders militär utbildning
för att lära en smula disciplin. Bjurling fick därför ägna all sin tid åt att
dels hålla lektioner och dels förbereda dessa. Till detta kom det
administrativa arbetet.
Undervisningen kunde ju inte ske på svenska språket. Bjurling måste
först översätta de svenska reglementena och vad han för övrigt hade att
anföra till tyska, varefter en tolk översatte detta till persiska. Arbetet
blev på detta sätt mycket tungrott, men han fann snart, att perserna var
ovanligt intelligenta och i allmänhet hade mycket lätt för att lära och han
var många gånger förvånad över de goda resultaten.
Då Bjurling själv under den första tiden ledde undervisningen i de
olika klasserna och förhörde eleverna, kom han ju underfund med de
olika elevernas förmåga och det blev jämförelsevis lätt att ta ut de lämp-
ligaste eleverna till fortsatt utbildning och befordran. Han tyckte det var
rörande då han såg förvåningen hos ynglingar från lägre samhällsklasser,
när han talade om för dem att de kunde komma ifråga för utbildning till
polisofficerare. Detta var något de tydligen aldrig hade väntat sig.
Leopold Bjurling i mitten med chefen för gendarmeriet, general Harald
Hjalmarsson sittande t.v
Foto: Per Bjurling
25

26. Svenskarna hade fått så gott som oinskränkta befogenheter och de kunde
därför ordna allt som de fann gagna sitt uppdrag utan inblandning från
myndigheterna. Men att besätta vakanta officerstjänster visade sig vara
komplicerat. Många polisaspiranter var av förnämare börd och deras
familjer ansåg det självklart, att börden skulle komma först vid
befordringar. I början förekom ständiga uppvaktningar från olika mycket
framstående personer, som rekommenderade någon släkting eller politisk
meningsfrände, men som svenskarna från början kommit överens om att
endast meriter och personlig duglighet skulle gälla vid befordringar, hände
det ytterst sällan att dessa rekommendationer beaktades. Det var endast
i sådana fall då vederbörande aspirant verkligen var den mest lämplige
och i tjänsten mera meriterad än andra aspiranter. Man hade också
bestämt, att alla som fick tjänst vid polisen skulle börja i den lägsta graden
(det fanns tre lönegrader inom polisen) och endast de mest dugliga under
utbildningen eller som i tjänsten visat prov på särskild duglighet, fick
fortsätta i befälsklassen. Innan det blev mera allmänt känt att lärarna inte
tog emot några som helst presenter, uppvaktades de med mattor och
andra värdeföremål och det var besvärligt att avvisa dessa på ett sätt som
inte verkade alltför stötande.
Bjurlings domarkarriär
I maj 1914 beslöt regeringen organisera polisen i staden Kazvin och Bjurling
fick uppdraget att ansvara för uppgiften. Kazvin är beläget arton svenska
mil nordväst om Teheran på högslätten omedelbart söder om Elburz-
bergen.
Den 30 maj reste han och hans medhjälpare i droskor från Teheran
vid middagstid och kom till Kazvin klockan fyra följande dag. Några da-
gar senare kom fyra andra polisofficerare, tre underofficerare och tjugo
konstaplar från Teheran. Dessa skulle vara Bjurling behjälpliga i
organisationsarbetet men också utgöra stommen i den nya poliskåren. I
hans ressällskap hade han sin ställföreträdare och tillika tolk, kapten
Mahmoud Khan, och tre polisofficerare. Han hade också fått en ny or-
donnans, som hette Hassan, en liten karl i fyrtioårsåldern från Lour-stam-
men, vilken rekommenderats av chefen för polisrytteriet. Hassan var en
utomordentligt skicklig ryttare och mycket pålitlig. Han följde sedan
Bjurling under dennes tid i Persien både i tjänsten och på jakter, och
26

27. Bjurling kom att betrakta honom mera som en god vän och kamrat än som
tjänare. Hassan kunde visserligen varken läsa eller skriva men han var mycket
intelligent och snabbtänkt och visade vid många kritiska tillfällen prov på
ett lugn och en oräddhet, som förvånade Bjurling. Dessutom kände han
väl till de flesta trakter i Persien norr om staden Ispahen.
Bjurling hade fått i uppdrag att sätta upp en polisstyrka på trehundra
man. Där fanns förut en gendarmstyrka på femhundra man under befäl
av en svensk officer, major Eric Carlberg, bekant olympiaskytt från spe-
len i Stockholm 1912. Han hade inrättat en förnämlig bostad åt sig i ett
ståtligt palats med en vidsträckt park runt omkring och där mottog han
nu Bjurling och där fick Bjurling bo tills denne hunnit skaffa egen bostad.
Kazvin kunde vid denna tid närmast betraktas som en rysk militär-
stad. Där hade ryssarna resolut och utan persiska regeringens medgivan-
det förlagt en kosackstyrka på tretusen man under förevändning ”att be-
vaka ryska intressen”. Det var ju ganska förståeligt, att perserna betrak-
tade kosackerna med oblida ögon och det förekom också ständiga kon-
troverser; i synnerhet som kosackerna gärna ville spela översittare. Som
polischef fick Bjurling under sin Kazvinvistelse det ofta besvärligt med
att ordna upp deras tvister och mellanhavanden.
Bjurling och hans värd Carlberg blev inbjudna till kosackernas offi-
cersmäss första kvällen. Bjurling, som under det senaste dygnet suttit i
en droska och inte fått vare sig vila eller sömn, ville högst ogärna följa
med, men Carlberg påstod, att ryssarna hade reda på att det skulle komma
en ny svensk dit och att de med all sannolikhet skulle bli mycket stötta,
ifall Bjurling inte kom. Han beslöt sig för att tacka ja men blev lite fun-
dersam då Carlberg berättade att det brukade gå ”mycket hett till” vid
sådana tillställningar. Bjurling rekommenderades att vara mycket försik-
tig med de alkoholhaltiga dryckerna. Han berättade, att han själv bru-
kade, då festen nått ett visst stadium, hälla ut innehållet i glaset på golvet
och bara låtsas dricka. Han påstod, att detta aldrig märktes och han rådde
Bjurling att under vidtagande av vissa försiktighetsmått göra detsamma.
Det visade sig också bli en fest, vars like Bjurling varken förr eller
senare varit med om. Efter en kraftig måltid med ett rikligt smörgåsbord
”sakuski” och en massa varmrätter bland andra en typisk rysk rätt ”blinni”
– mindre tunnpannkakor med tjockt lager rysk kaviar - slog sig samtliga
deltagare i måltiden – cirka 150 officerare – ned vid ett långt bord av ek
utan duk i ett större rum, där det verkliga dryckeslaget började. Till rum-
met ledde två dörrar och vid båda dessa stod två resliga kosacker i stram
27

28. givakt. De drycker, som serverades, utgjordes uteslutande av kaukasiskt
vin och rysk champagne. Kosackchefen höll först ett tal och utbringade
en skål för Sveriges konung. Samtliga reste sig då och tömde glasen i
botten, varpå de kastade glasen över axeln mot väggen bakom, där de
krossades. Sedan nya glas ställts fram och påfyllts utbringades omedel-
bart därefter en skål för den ryske tsaren, varefter glasen ånyo kastades i
väggen. Strax därefter kom några kosacker inskyndande med borstar och
skyfflar och sopade upp glasskärvorna.
Dryckeslaget fortsatte därpå till långt fram på småtimmarna. Bjurling
hade placerats mellan en kosacköverste med yvigt hennafärgat helskägg
och en kapten Aminoff, vilken talade franska och vilken han sedermera
blev mest bekant med av alla kosackofficerarna. Mot svenskarna var
kosackerna synnerligen vänliga och uppmärksamma och de syntes även
vara mycket goda vänner sinsemellan att döma av de smällkyssar som allt
emellanåt växlades mellan dem. Vid ett tillfälle lade översten vid sidan
om Bjurling sin arm om dennes hals. Carlberg, som var placerad mitt
emot vid bordet, yttrade då på svenska: ”Stick cigaretten i käften för han
ämnar kyssa dej nu!” Bjurling hann emellertid inte uppfatta meningen
med hans yttrande förrän han hade ryssens skäggiga trut mitt på mun-
nen.
Stämningen vid bordet blev så småningom synnerligen livlig. Skålar
dracks ideligen, vilda kaukasiska sånger sjöngs och allt emellanåt utförde
de yngre officerarna danser på golvet. De visade prov på ovanlig spänst
och smidighet. Mjuka som kattor hoppade de omkring i takt med musi-
ken med böjda knän och utstötande vilda skrik ibland hoppande meter-
högt i luften med långa knivar i vardera mungipan. Så småningom slock-
nade dock den ene efter den andre. Somliga ramlade av stolarna och blev
liggande på golvet, andra lade sig framstupa över bordet. Så fort någon på
detta sätt visade tecken till att han tröttnat, sprang emellertid posterna
fram och bar ut den trötte från rummet. Carlbergs rekommendation att
tömma det mesta av dryckerna på golvet rättade Bjurling sig efter så ofta
han kunde och fick så småningom en stor våt fläck vid sin plats under
bordet. Han lyckades tack vare detta hålla sig upprätt och kunde i säll-
skap med Carlberg, vilken syntes helt oberörd, själv gå hem efter festen.
Av den polisstyrka, som vid Bjurlings ankomst fanns i Kazvin, kunde
endast omkring 25 % användas för tjänsten. En del var ålderstigna gub-
bar, andra var behäftade med allehanda lyten och vid företagen
läkarbesiktning visade det sig att största delen av de återstående hade
28

29. mer eller mindre svåra sjukdomar, mest syfilis i framskridet stadium. Bjurling
måste därför börja med att anställa rekryter, inrätta en polisskola, ordna
med nya kontorslokaler, låta inrätta ett enklare sjukhus och ett fängelse.
Någon domstol fanns inte heller i staden och då han ej kunde fortsätta
med att låta döma folk enligt gammal praxis och koranens föreskrifter,
enligt vilken exempelvis en tjuv dömdes för första resan stöld att mista ett
finger, för andra resan handen och för tredje resan huvudet, vände han sig
till regeringen med begäran om direktiv. Han fick då dess bemyndigande
att tills vidare själv bestämma straffen i de fall polisen fick hand om.
Bjurling var vid denna tid endast 26 år gammal och ville högst ogärna
påtaga sig detta ansvar, varför han talade med sin närmaste medarbetare,
kapten Mahmoud Khan, en mycket intelligent och klok karl i 40-års-
åldern, och de kom överens om att inrätta en sorts domstol, vars ledamö-
ter utgjordes av Bjurling, Mahmoud Khan och den äldste polisofficeren i
Kazvin, som enligt uppgift tjänstgjort vid polisen där under fyrtio år. De
tre kom överens om, att de alltid skulle döma i enlighet med bestämmel-
serna i Sveriges Rikes lag. Bjurling hade händelsevis medfört en svensk
lagbok ”Flensburg årgång 1908”. I Kazvin fanns två fängelser, som poli-
sen hade hand om. Det var ett gemensamhetsfängelse med en stor öppen
gårdsplan på alla sidor omgiven av låga lerbyggnader, som innehöll min-
dre rum. I detta fängelse fick fångarna röra sig fritt. Det andra fängelset
var mindre och bestod av ett cirka femton meter långt och tre meter
brett rum. Golvet bestod liksom överallt eljest av tilltrampad jord och
över detta var utbrett halmmattor. Längs efter rummet var mitt på gol-
vet fastsatt en grov trästock, som var kluven på mitten med urholkade
hål här och där. I denna fastlåstes skafföttes de svåraste brottslingarna.
Med en ytterst knapphändig budget hade Bjurling svårt att sätta i stånd
tidsenliga arrestlokaler. Han var ändock tvungen att helt döma ut det
mindre fängelset och fick så småningom detta inrättat som cellfängelse.
Bland det hundratal fångar, som fanns häktade, var det inte många, som
man kunde ge klart besked om de brott, för vilka de häktats. En stor del
hade enligt uppgift vistats där i åratal och man visste inte varför. Någon
som helst förteckning över fångarna och deras brott fanns inte. De fångar,
som man inte kunde få fram grunderna för frihetsberövandet släpptes nu
fria och efter denna ”amnesti” återstod endast ett trettiotal. Bjurling fick
vara med om rörande yttringar av tacksamhet, som dessa eländiga, i tra-
sor klädda, stackare lade i dagen, då han lät meddela, att de först skulle få
äta sig mätta och sedan få gå vart de ville.
29

30. Den första dom, som den nyinrättade ”domstolen” avkunnade, var mot
en präst (mollah), som enligt anmälan till polisen våldtagit en nio år
gammal flicka. Utredningen om brottet hade verkställts dagarna innan
domstolen sammanträdde och prästen hade erkänt, om än motvilligt. Han
dömdes till sex års straffarbete.
Fångarna hade aldrig fått utföra något arbete, men Bjurling tyckte
detta var slöseri med arbetskraft och lät sända ett tiotal av de största att
under bevakning reparera den fullständigt sönderkörda vägen mot Teheran.
Då den till straffarbete dömde prästen var en stor och kraftig karl,
sändes även han ut till sådant arbete. Som han i likhet med alla övriga
präster bar vit turban på huvudet, väckte saken stor uppståndelse bland
prästerskapet och tre av de förnämsta och mest inflytelserika prästerna i
staden uppvaktade Bjurling och protesterade mot verkställigheten. Bjurling
förklarade, att han inte kunde ändra domen eller göra några undantag för
att det var en präst. Prästerna uppvaktade då provinsens guvernör i samma
ärende och Bjurling blev kallad till denne, som befanns vara en glad och
gemytlig perser med stor humor. Bjurling fick relatera hela förloppet an-
gående mollans brott och domen, som avkunnats i enlighet med reger-
ingens bemyndigande. Guvernören, som tycktes ha mycket roligt åt hans
berättelse, uttryckte som sin mening att Bjurling handlat rätt och riktigt,
men han framhöll, att prästerskapet hade ett synnerligen stort inflytande
i staden, och han trodde, att de skulle ställa till med allehanda otrevlig-
heter. Han rådde Bjurling att ändra domen till bötesstraff och att döma
till höga böter, då prästerna i staden disponerade betydande tillgångar.
”Domstolen” sammanträdde sålunda ännu en gång i samma brottmål.
Ingen av domstolens ledamöter hade något att erinra mot att domen änd-
rades till böter och Mahmoud Khan föreslog, att bötesbeloppet skulle
sättas så högt, att man med detsamma kunde betala ut polisens innestå-
ende löner för senaste månaden. Sedan prästen införts i ”domstolen”
meddelades honom beslutet, att han skulle slippa straffarbetet, ifall han
erlade 2000 tomaner i böter, men skulle han inte vidare få vistas i staden
Kazvin. Han skulle kvarstanna i häkte till dess bötesbeloppet erlagts, och
hade detta inte skett inom två dygn, skulle straffarbetet fortsätta.
Bjurling fick ånyo en uppvaktning av prästerna, som livligt proteste-
rade mot beloppets storlek, men sedan han bestämt framhållit, att dom-
stolen inte ännu en gång kunde ändra sitt utslag, avlägsnade de sig. Då
några pengar inte influtit före den bestämda tidsfristens utgång, sändes
mollan tredje dagens morgon åter ut på vägarbete tillsammans med de
30

31. övriga fångarna. Ett par timmar senare inlevererades emellertid den utdömda
penningsumman.
På assistentens förslag hade man låtit upprätta avlöningslistor för polis-
personalen och även låtit folket i förväg kvittera lönerna, vilket visade sig
vara mycket förutseende. Guvernörens finansagent infann sig nämligen
endast en timme efter det bötesbeloppet inkommit och fordrade, att
beloppet skulle överlämnas till honom. Den vänliga och belåtna uppsyn
han visat vid sin ankomst försvann totalt, då Bjurling i stället för kontan-
ter till honom överlämnade kvitterade avlöningslistor, motsvarande så
gott som hela beloppet.
Som förut omtalats hade polisen under de första månaderna av
Bjurlings vistelse i Kazvin allt som oftast besvärligheter med de ryska
kosackerna, vilka tog sig allehanda friheter gentemot befolkningen. Så t
ex tog sig den ryske kosackchefen före att vid ett tillfälle ett par veckor
efter Bjurlings ankomst sätta ut patruller vid stadsportarna, som under
nattetid förbjöd folk att lämna staden. Då Bjurling uppsökte honom och
begärde förklaring, svarade han endast, att detta var en sak som endast
angick honom och att Bjurling inte borde lägga mig i hans åtgörande.
Bjurling meddelade honom då, att han kom att rapportera saken till re-
geringen, och följande natt var kosackpatrullerna indragna.
Vid ett tillfälle i september hade ett inbrott en natt ägt rum i en juve-
lerarbutik, tillhörig en armenier, som var rysk undersåte. Värdet av det
tillgripna uppgavs av armeniern till ett betydande belopp och ryssarna
fordrade, att persiska regeringen skulle betala det uppgivna beloppet till
den bestulne. Vid inbrottet hade även bortförts en mindre kassakista av
järn, som skulle bl a ha innehållit en stor summa pengar.
Inom polisen hade man allmänt den åsikten, att inbrottet förövats av
kosacker, varför terrängen omkring kosackkasernen undersöktes på det
noggrannaste. Andra dagen efter det inbrottet ägt rum påträffades också
den uppbrutna kassakistan bland några kullar ett par hundra meter från
kasernen. På marken i omedelbar närhet av platsen, där kassakistan låg,
märktes tydliga fotspår i sanden. På en del av dessa avtryck kunde man
se, att den person, som lämnat avtrycken haft en fotbeklädnad försedd
med klackar. Kosackerna bar i allmänhet stövlar med klackar under det
att perserna, åtminstone sommartid, nästan alltid bar s k ”giwenhs”, som
hade sulor av pressat tyg utan klackar. Sanden, på platsen där kistan an-
träffades, sållades, och därvid påträffades en avbruten knivspets omkring
två centimeter lång.
31

32. Med största sannolikhet kunde man nu antaga, att inbrottstjuvarna var
att söka bland kosackerna. Till deras utrustning hörde nämligen också en
cirka fyra decimeter lång kniv, som de alltid bar snett framför magen. I
sällskap med persiska polismän, av vilka en talade både franska och ryska
och som sålunda var mycket lämplig som tolk vid tillfället, uppsökte
Bjurling omedelbart efter fyndet kosackchefen och meddelade honom,
att den utredning angående inbrottet, som polisen gjort, visade, att brottet
med största sannolikhet förövats av kosacker. Han talade givetvis inte
om på vilka indicier polisen stödde detta antagande, men framhöll, att
man hade en hel del dylika.
Kosackchefen blev ytterst förtörnad. Han reste sig upp från stolen
och skrek på ryska, som tolken översatte med att den persiska polisen var
oduglig och att hans kosacker i motsats till perserna var ärligt folk som
inte kunde misstänkas för någonting dylikt. Bjurling föreslog då, att han
skulle låta ställa upp hela styrkan på kaserngården, och att han skulle
tillåta polisen att granska en viss detalj i manskapets utrustning, och fram-
höll, att man i händelse han tillät detta, med största sannolikhet skulle
kunna peka ut den skyldige.
Tydligen ansåg han sig inte kunna förvägra Bjurling detta, och han gav
genast order om att hela styrkan skulle ställas upp. Bjurling placerade
därefter en polisman vid varje större avdelning, och sedan han genom
tolken begärt, att befälhavarna för avdelningarna skulle ge order om att
dra knivarna ur slidorna och hålla dem framför sig, dröjde det inte mer
än en minut förrän en kosack påträffades, vars kniv hade avbruten spets.
Sedan denne kallats framför fronten, tog Bjurling fram den upphittade
knivspetsen, förklarade för kosackchefen under vilka omständigheter och
på vilken plats man anträffat denna, varpå han visade, att spetsen passade
precis till den framkallade kosackens kniv. Chefen menade då, att detta
inte kunde anses vara något bevis, och att hans kosacker inte kunde
misstänkas för brott. Därefter vände han ryggen åt poliserna och återvände
in i kasernen utan att hälsa.
Med detta besked fick Bjurling låta sig nöja. Han lät skriva ut ett de-
taljerat protokoll över utredningen, som han sände till persiska reger-
ingen. Kravet på ersättning till den bestulne armeniern kunde sedan inte
hävdas. Huruvida ryssarna själva ersatte armenien och om kosackerna
själva fortsatte utredningen och bestraffade den skyldige eller skyldiga
fick han aldrig veta. Vid första världskrigets utbrott befriades staden från
ryssarna som iseptember 1914 lämnade Kazvin och återvände till hem.
32

33. Organiserade rövarband på ibland upptill hundratals man terroriserade
landsbygden runt Kazvin. De där förlagda gendarmstyrkorna hade flera
heta bataljer med rövarbanden och under dessa stupade flera gendarmer
och en svensk officer, kapten Hierta. Det förekom också allt som oftast,
att svenskarna måste döma tillfångatagna ledare för dessa banditer till
döden och därefter låta verkställa domarna genom hängning.
Det var kusligt att se resultatet av rövarbandens härjningar. Vid det
tillfälle då Hierta stupade hade ett rövarband på cirka 400 man överfallit
en by i närheten av Kazvin och sedan de slaktat alla män, som kunde göra
motstånd, hade de tagit med sig allt av värde, bl a all boskap, jämte alla
yngre kvinnor och med allt detta begivit sig upp i de otillgängliga
bergstrakterna. Endast små barn och ålderstigna personer hade de läm-
nat kvar i byn.
Då budskapet om överfallet nådde Kazvin organiserades omedelbart
förföljandet och gendarmstyrkan lyckades ganska snart stänga av återtå-
get för rövarna. Under den därpå följande striden hade Hierta inte haft
tålamod att avvakta de övriga styrkornas ankomst till avtalade platser,
utan han hade, orädd som han alltid var, med sina omkring hundra gen-
darmer, företagit stormning av en bergshöjd, där rövarna förskansat sig.
Han hade ensam avancerat ett stycke framför sin skyttelinje för att re-
kognosera. Då han blev upptäckt, hade han dragit på sig elden från röva-
rna, och då hans kropp efter striden anträffades, var denna nästan till
oigenkännlighet preparerad med kulor.
Ett avbrott i Bjurlings vistelse i Kazvin var då han tillsammans med
några svenska kamrater besökte staden Baku i Ryssland, där han och en
doktor Carlström fick tjänstgöra som bröllopsvittnen åt en svensk offi-
cer, som gifte sig med en värmländska.
De kom överens om att fira den förestående julen tillsammans och på
svenskt traditionellt vis. Någon hade fått ärva en gris av de ryska kosacker-
na, vilket gjorde att julskinkan var räddad. Det kunde annars vara svårt
att få tag i julskinka bland det folk, som annars inte äter griskött. En
cypress upphöjdes till rang och värdighet av julgran. Det var inte många
andra européer i Kazvin, men en ung fransyska var språklärare och Carl-
berg och Bjurling blev hennes elever. Hon var emellertid hemfallen åt
opiumrökning och det blev inte så stor reda med undervisningen. Opi-
umrökning var mycket vanlig vid denna tid i Persien och många av de
som anhölls av polisen var inbitna opiumrökare. Polisen måste därför
vara försedd med opium, som efter polisläkarens anvisningar portionera-
des ut i allt mindre ranson för att avvänja vederbörande.
33

34. Bjurlings vistelse i Kazvin upphörde i april 1915, då han återkallades till
Teheran för att övertaga chefskapet över polisskolorna och ordningspolisen
där. Sjöberg avlöste honom som polischef i Kazvin.
Svenskarnas kontakt med riksledningen
Bjurlings arbetsuppgifter var mycket krävande. Förutom chefskapet för
den cirka 1800 man starka uniformerade polisen, fick han ansvaret för
polisskolorna och måste även något senare ta ansvaret för polisens
kassakontor; detta utan att ha någon som helst utbildning eller erfarenhet
av arbete med ekonomi. Den av honom nödvändiga kontrollen av
räkenskaperna blev därför många gånger besvärlig, i all synnerhet som
en del av polisens befattningshavare var riktiga intrigmakare. Han måste
alltid ta deras rapporter och framställningar med viss reservation, särskilt
om detta gällde någon befattningshavare av judisk börd. Det fanns mycket
judar i Teheran och hela s k judekvarter förekom. Bjurling lät anställa en
jude vid kassakontoret, som visade sig vara en mycket skicklig och pålitlig
karl, som han hade stor nytta av vid skötseln och kontrollen av räken-
skaperna. Mot denne förekom jämt och ständigt intriger och beskyllningar
om allehanda oegentligheter, men Bjurling lyckades alltid rentvå honom,
mycket tack vare sin nye souschef, Ahmed Khan Ostovar, som var mera
vidsynt och tolerant.
Ostovar hade en tid vistats i England och talade flytande engelska.
Judeförföljelser i olika former förekom allt emellanåt, och Bjurling måste
vid ett tillfälle utfärda en order att judarna inte fick behandlas på annat
sätt än övriga undersåtar och vid ett tillfälle blev han nödsakad degradera
en polisofficer, som uppträdd olämpligt i detta sammanhang.
Flera gånger om året förekom större religiösa högtidligheter, då mycket
folk samlades på gator och allmänna platser och då polisen alltid hade ett
styvt arbete med att upprätthålla ordningen. Sålunda inträffade offer-
festen ”Gorban” kort tid efter det Bjurling återkommit från Kazvin, vil-
ken högtid kulminerade på det största torget i staden ”Meidan Toup
Khane” omedelbart framför polisprefekturen.
Oerhört mycket folk hade samlats såväl på torget som på angränsande
gator. I spetsen för en talrik procession präster framfördes en festligt
utsmyckad kamel till en plats mitt på torget, som hållits öppen av polisen.
Sedan kamelen fått lägga sig på knäna och bundits, skar offerprästen halsen
34

35. av djuret, varefter kroppen styckades och köttstycken delades ut till
representanter för alla olika yrkesgrupper i staden. Denna akt hade nätt
och jämt avslutats och deltagarna avlägsnat sig förrän kvinnor, som var i
majoritet, försökte komma fram till offerplatsen och doppa sin näsduk i
offerdjurets blod. Det var en trängsel utan like med skrik och oväsen.
November 1915 blev en spännande tid i politiskt hänseende i Teheran.
I nordvästra Persien bekrigade turkiska och ryska trupper varandra, trots
att Persien var neutralt. Den 13 november sades det allmänt i staden, att
Persien ämnade gå med i kriget på turkarnas sida och då ryska trupper
samtidigt var på marsch mot huvudstaden, hade shahen beslutat att lämna
Teheran. Bjurling fick order att eskortera honom söderut med en polis-
trupp. Det blev nu några hektiska dygn med att lägga beslag på kameler,
mulåsnor och alla slag av transportmedel och att packa allt som skulle
med. Detta arbete tog två hela dygn i sträck utan en minuts vila.
På kvällen den 15 november meddelade emellertid statsministern, att
ryssarna lovat dra tillbaka sina trupper och att shahen tillsvidare skulle bli
kvar. Bjurling fick samtidigt order att sända ut ryttare för att kontrollera
om ryssarna höll sitt löfte. Ryssarna drog sig emellertid tillbaka och Per-
sien förblev neutralt.
Ryktet om att Persien gått med i kriget på turkarnas sida hade spritt
sig även till staden Kazvin, där Eriksson nyligen avlöst Sjöberg som polis-
chef. Chef för den i Kazvin förlagda gendarmstyrkan var vid denna tid
major Källström. Carlberg och de flesta övriga svenska officerarna, som
varit verksamma i Persien, hade vid denna tid återkallats till Sverige. Då
Eriksson och Källström fått höra, att Persien kommit i krig med Ryss-
land, hade de ”tagit Gud i hågen” och avväpnat samt tillfångatagit den
där förlagda ryska truppstyrkan, och då de efteråt fått veta, att Persien
fortfarande var neutralt, hade de blivit tvungna att med sina ryska fångar
bege sig över till turkarna, varefter de i fortsättningen av kriget deltog i
striderna på turkarnas sida. Dit hade även en annan svensk kamrat, se-
dermera översten Ekström i Finland, begivit sig.
1916 inföll den persiska nyårsdagen den 21 mars. Det blev då stor
”Salaam” (uppvaktning) för Hans Majestät Shahen, som för första gången
visade sig offentligt efter kröningen. Uppvaktningen ägde rum i kejser-
liga palatsets trädgård, där shahen, en yngling på 16 år, nästan lika tjock
som lång, sedan alla som skulle deltaga i uppvaktningen samlats, tog plats
i den s k påfågeltronen, som placerats på en upphöjd terrass invid slottet.
Tronen var en ståtlig företeelse överallt besatt med blixtrande briljanter
35

36. och ädelstenar. Kontingenter från armén, kosackbrigaden, gendarmeriet
och polisen defilerade förbi. Det var inga små avdelningar. Polisens av-
delning räknade exempelvis 400 man.
På terrassen invid tronen trängdes inbjudna högre europeiska funk-
tionärer, utländska legationsmedlemmar, utländska officerare i uniform,
mest ryssar, samt en hel massa europeiska damer. Damerna var för res-
ten i majoritet. Innan defileringen hunnit avslutas trängde sig en del ryska
officerare och deras damer fram alltför nära tronen och fotograferade
shahen, som blev så förargad, att han reste sig och gick med sin uppvakt-
ning, vilket åstadkom en hel del uppståndelse bland de närvarande.
Svenskarna hade fått tillsägelser att efter högtidlighetens slut inställa
sig för enskild uppvaktning och presentation hos shahen. Efter denna
ceremoni lät shahen till var och en av dem utdela ett persiskt guldmynt
som minne. Efteråt gjordes uppvaktningar hos en del ministrar. Hos stats-
minister Sepahsalaar blev svenskarna föreställda för bl a överbefälhava-
ren för de ryska styrkorna i Persien general Baratoff.
De närmaste fem månaderna blev än mer arbetsam för Bjurling.
Chefsorganisatören Carl Westdahl hade nämligen från början av april fått
fem månaders ledigt och rest hem till Sverige, och Bjurling fick i uppdrag
att jämte sina egna tjänster även uppehålla hans tjänst. Det innebar, att
Bjurling hade ansvaret för polisen i alla de städer, där man hunnit organi-
sera den.
Nästan dagligen kallades Bjurling till stats- och inrikesministrarna i
olika ärenden. I synnerhet hade han stora besvärligheter med den ryss-
orienterade statsministern Sepahsalaar, som gärna lyssnade till alla möj-
liga intrigmakare och som, då Bjurling inte blint följde hans rekommen-
dationer, till slut utnämnde en persergeneral till polischef i Teheran. Några
dagar efter denna utnämning blev emellertid regeringen tvungen att avgå
och en ny statsminister, Vossoughed-Dovleh, tillsattes. Bjurling blev re-
dan första dagen efter regeringsskiftet uppkallad till den nya statsminis-
tern, som livligt beklagade den åtgärd hans företrädare vidtagit, och till-
delade Bjurling en hög persisk orden. Den persiske polischefen blev sam-
tidigt entledigad med omedelbar verkan. Kort efter regeringsskiftet fick
Bjurling regeringens order att häkta flera av förre statsministerns när-
maste män, bl a understatssekreteraren Kachefos Saltanen och den av-
skedade polischefen och polisen beordrades att göra utredning angående
begångna oegentligheter av dessa.
36

37. Då Bjurling en tid därefter återkom efter några dagars jakt, måste han
ägna större delen av sin tid åt kontrollen av polisens räkenskaper. Under
Westdahls frånvaro hade han inte haft tid över till detta arbete och följden
hade blivit, att de ansvariga persiska tjänstemännen vid kassakontoret
gjort sig skyldiga till alla möjliga oegentligheter.
Något år tidigare hade man i Sverige, närmare bestämt Norrköpings
Ullspinneri, inköpt uniformstyg för polisens räkning, liksom knappar,
emblem och tjänstetecken från Sporrong i Stockholm, vilket allt varit av
utmärkt kvalitet, men på grund av kriget och de försämrade kommuni-
kationerna hade man måst låta beställda uniformer från olika håll i
Teheran. Den perser, som närmast under Bjurling hade befälet över per-
sonalen i kassakontoret, intendenten MirZa Ali Khan, hade fått uppdra-
get att göra dessa beställningar. Han hade tydligen ämnat göra sig själv en
god förtjänst för det visade sig, att de levererade uniformerna var det
största fuskverk. Tyget var så dåligt, att man med nyporna kunde dra
sönder detsamma och knapparna kunde man med största lätthet vika
ihop med fingrarna. Då mannen dessutom gjort sig skyldigt till annat,
måste Bjurling avskeda honom.
Det blev dock inte så lätt att finna en lämplig person att ersätta ho-
nom. Bjurling befordrade Ibrahim Khan till intendent vid polisen och det
mötte en synnerligen stark oppositionbland personalen, eftersom han var
jude. Bjurling hade den baktanken, att om Khan inte handlade riktigt och
ärligt i alla avseenden, skulle han snart få veta det och det visade sig att
han tänkt alldeles rätt för han behövde aldrig ångra sitt beslut. Ibrahim
Khan blev också mycket uppskattad av sina underordnade.
Man hade mycket besvär med att få ut den budgeterade staten från
statens räkenskapsverk. Det gick så långt, att personalen inte fick ut sina
löner på två månader och man måste vid ett tillfälle dra in alla patruller
från gatorna för att tvinga vederbörande att betala den nödiga summan.
Den 4 november detta år 1916 kom det första regnet, varpå det oav-
brutet öste ned under en hel vecka. På den persiska högslätten, där hu-
vudstaden ligger, brukade största delen av året vara ständigt solsken och
det kom aldrig en droppe regn från de första dagarna i maj till i slutet av
oktober. Regnet upphörde dock lagom till mitten av månaden, då den
stora ”Hosseins-högtiden” inföll och då polisbyråerna skulle hållas stängda
under flera dagar. Under den ledigheten passade Bjurling på att deltaga i
en jakt.
37

38. Åter i tjänst måste Bjurling själv examinera eleverna i sin senaste
polisbefälskurs för att utesluta möjlighet till mannamån av sina närmaste
medarbetare. Flera av eleverna var av förnäma och inflytelserika familjer,
och dessa sökte med alla medel påverka lärarna för att deras adepter
skulle få officersbeställningar. Ett tiotal skulle bli officerare och de andra
underofficerare. Bland dem, som perserlärarna rekommenderat till officer,
var sonen till en mycket framstående och förmögen perser, som en tid
före svenskarnas ankomst till och med varit statsminister. Sonen hette
Khan Khanan, vilket på svenska kan översättas med ”Alla grevars greve”.
Han var dock betydligt underlägsen andra, varför han fick nöja sig med
en underofficersbeställning.
Under de första dagarna i december 1916 besökte den ryske stor-
fursten Boris Teheran. Han åtföljdes av en väldig svit ryska officerare,
bland dem fem generaler. Som ryssarna inte sågs med alltför blida ögon
av perserna, fick polisen order att företa alla skyddsåtgärder för att för-
hindra eventuella attentat mot fursten och Bjurling måste ordna stora
kommenderingar så fort fursten lämnade ryska legationen för att besöka
shahen, engelska legationen, kosackbrigaden eller någon annan plats. Fur-
sten stannade i Teheran i fyra dagar och under den tiden var Bjurling
tvungen att hålla stora polisstyrkor i ständig beredskap för omedelbar
utryckning.
Mord förekom rätt ofta vid denna tid, men polisen lyckades i allmän-
het gripa mördarna, som efter vederbörlig rannsakan och dom alltid fick
dingla i galgen. Det föll på ordningspolisen att verkställa hängningarna.
Bjurling tog ut några särskilda mannar, som blev riktiga specialister på
detta arbete. Under januari och februari 1917 förekom fler mord än van-
ligt och den ena personen efter den andra blev nedskjuten på öppen gata.
Bland andra sköts en afton chefen för ”Ambaren” (Statens förråds-
magasin), och då detta brott orsakade mer än vanlig uppståndelse i sta-
den, blev det några dagars intensivt arbete för detektivavdelningen att
uppspåra mördaren. Nästan alla under denna tid begångna mord hade
politiska motiv och offren var i allmänhet kända som ryssorienterade.
Det fanns två klubbar i Teheran i vilka européerna i allmänhet höll till
på sin fritid. I den ena fick bara européer medlemskap och tillträde. Den
andra var öppen för alla och den hade bildats av svenska officerare för att
främja hästsporten. Den kallades Club Imperial. Den 1 juni 1917 ord-
nade klubben en stor tävling i hästhoppning. Shahen lät sätta upp ett
stort och förnämligt tält, varifrån han kunde se tävlingarna. Ett stort an-
38

39. tal ryttare från alla möjliga nationer deltog och som kontrollant vid ett av
hindren hade ingen mindre än storfursten Dmitri Pavlovitch placerats.
Denne var bror till prinsessan Maria, och hade blivit utvisad från Ryssland
med anledning av mordet på munken Rasputin. Svenskarna var inte så lite
stolta, då de tog första och andra platserna och ur shahens hand fick
mottaga fina priser.
Några läkare eller barnmorskor fanns inte på landsbygden och den
senare yrkesgruppen tycktes inte heller behövas. Det kunde Bjurling kon-
statera vid ett tillfälle då han åtföljd av sin ordonnans Hassan kom ri-
dande en kväll utefter en karavanväg och hade mer än en svensk mil till
närmaste by. De fick då se en ensam kvinna, som satt på huk i öknen
invid vägen. Då Bjurling trodde hon var sjuk, stannade han hästen och
frågade om hon var sjuk. Hon tittade då upp och svarade skrattande:
”Nache, nache, maris nist i Saide khodam” (Nej, inte alls, jag är inte sjuk!
Jag har just fött ett barn). Då han frågade om de skulle skicka henne
något transportmedel från byn, reste hon sig, visade barnet, som hon
svept in i sin smutsiga ”tjador” (ett skynke, som i allmänhet dolde hela
kvinnan) och yttrade: ”Lasem naddare” (det behövs inte alls), varpå hon
halvspringande med barnet under armen fortsatte vägen mot byn.
Trots det ytterst fattiga och enkla levnadssättet verkade människorna
på landet i allmänhet nöjda och glada. De var alltid mycket tjänstvilliga
och ibland, som man tyckte, överdrivet tacksamma för den slant de kunde
få för någon tjänst.
En ny mordepidemi bröt ut i Teheran. Bland andra blev den av stats-
ministern Sepasalaar under Westdahls ledighet i Sverige tillsatte persiske
polischefen skjuten på öppen gata. Alla, som mördats var kända som ryss-
vänliga och det var tydligt, att någon viss organisation stod bakom
våldsdåden. Polisen lyckades så småningom få en förteckning över med-
lemmarna i en kommitté, som misstänktes ha att göra med morden, och
den 12 augusti anhölls femton personer och ett vapenförråd konfiskera-
des, bestående av ett femtiotal ryska och engelska gevär, ett tjugotal
mauserpistoler, ett antal gevär av olika system samt fem stora lådor fulla
med ammunition. Dagen därpå inlämnade kommissarierna och annat befäl
vid detektivavdelningen sina avskedsansökningar med motivering, att de
inte ville arbeta mot denna kommitté..
Westdahl beordrade Bjurling nu att ta befälet även över detektiv-
avdelningen och han kände sig tvungen att lyda order, även om det bar
honom emot. Sjöberg, som haft befälet över avdelningen i mer än ett år,
39

40. hade några dagar tidigare lämnat Teheran för att överta befälet över poli-
sen i staden Recht vid Kaspiska havet, och den perser, som efter Sjöbergs
avresa tillsattes som chef för avdelningen påstods vara ryssvän och därför
inte omtyckt.
Eftersom de som sökt avsked var de skickligaste och tillförlitligaste av
hela detektiverna, kunde Bjurling inte utan vidare acceptera deras ansök-
ningar. Situationen blev mycket bekymmersam och han hade ett par sömn-
lösa nätter innan han kom till beslut. Han sammankallade dem alla och
hade ett timslångt samtal med dem, varvid han sade sig förstå, att de
såsom varande uppriktiga fosterlandsvänner inte önskade arbeta mot en
sammanslutning, som också ansåg sig tjäna sitt land. Han framhöll, att
det sätt, på vilket denna sammanslutning hittills arbetat, inte var det rätta
och då han till slut lovade dem, att de skulle slippa arbeta vidare i utred-
ningen angående kommittémedlemmarna, och att han skulle tillsätta en
särskild avdelning för denna utredning, lyckades han få dem alla att ta
tillbaka sina avskedsansökningar.
Bjurling lät därefter förstärka polispatrullerna i staden och från den
persiska kosackbrigaden ställde man till hans förfogande trehundra man
en tid framåt, vilka också sändes ut i patrulltjänst. Åtgärderna gjorde att
morden minskade drastiskt.
De femton perser som misstänktes för morden och som anhållits måste
så småningom släppas, då några direkta bevis mot dem inte kunde före-
bringas.
De förut nämnda klubbarna, Club Teheran och Clubb Imperial, be-
söktes båda mycket flitigt om kvällarna och man kunde där ägna sig åt
allehanda förströelser. På klubb Teheran spelades mest bridge och på klubb
Imperial hade anordnats en kägelbana och en biljard, vilka båda mycket
uppskattades.
En kväll spelade Bjurling kägla på klubb Imperial med en rysk överste,
Filaretoff, som vid tillfället var mycket överförfriskad av starka drycker.
Bjurling lyckades klå honom i spelet den ena gången efter den andra och
eftersom Filaretoff var känd som den skickligaste kägelspelaren i Teheran,
väckte spelet uppmärksamhet och åtskilliga åskådare samlades.
Nederlagen tog den ryske översten mycket hårt. Han blev till slut så
uppretad, att han på allvar utmanade Bjurling till duell i flera vittnens
närvaro. Bjurling hänvisade till att duell inte var tillåtet för svenskar och
föreslog att de skulle resonera om saken dagen därpå.
Tidigt följande morgon, innan Bjurling ännu var uppstigen, kom Filaretoff
40

41. till hans bostad, och då Bjurling klätt på sig gick han in i det rum där
översten slagit sig ned. Denne reste sig och kom emot Bjurling synbarligen
mycket ångerfull. Han sade, att man talat om för honom hur dumt han
burit sig åt kvällen förut och bad Bjurling söka förlåta honom. Han hade
med sig en stor glasburk med inlagda gurkor enligt recept, som endast
han kände till, och han bad Bjurling hålla till godo med dem och sedan de
suttit och pratat en stund skildes de som bästa vänner.
Filaretoffs gurkor visade sig också vara en verkligt utsökt läckerhet
och alla, som fick tillfälle smaka dem, försäkrade, att de aldrig förut ätit
så delikata gurkor. Bjurling lyckades senare få receptet på gurktillagningen
av honom efter att ha lämnat sitt hedersord på att inte överlämna det till
någon annan, vem det vara må. Tråkigt nog råkade Bjurling sedermera
förlora detta.
Då Bjurling nu fått ansvaret både för detektivavdelningen, ordnings-
polisen, polisskolorna och räkenskapskontoret hade han en arbetsbörda
som gjorde att han måste arbeta från tidig morgon till sena kvällen inte
bara under arbetsdagarna utan även på fridagarna. Inte ens några tim-
mars jakt i närheten av staden kunde han unna sig.
Detta år 1917 hade priserna på bröd och andra livsförnödenheter i
Teheran stigit kraftigt på kort tid och det förekom dagligen demonstra-
tioner och bråk i bazarerna där hungrande människor sökte få tag i livs-
medel. Även polispersonalen kände av de höga priserna och ett tillta-
gande gny gjorde sig gällande.
Bjurling uppvaktade inrikesministern och framhöll för honom, att sä-
kerheten i staden kunde komma i fara om inte poliserna finge kompen-
sation för prishöjningarna. Han föreslog ministern, att man från statens
förråd skulle leverera säd, som motsvarade ransonerna för poliserna och
deras familjer och denna skulle levereras till det pris som gällt före kriget.
Efter många om och men gick regeringen med på detta, förmodligen
tvingad av vetskapen om att polisen var nödvändig för deras egen säker-
het. Bjurling lät därefter inom polisprefekturens område inrätta ett ba-
geri, där bröd i tillräcklig omfattning för hela kåren bakades.
Nöden i Teheran blev värre för varje dag. Polisen fick dagligen ta hand
om folk som dött av hunger. Vissa dagar uppsamlades och begravdes när-
mare hundra personer. Man började också sätta ut småbarn på gatorna,
som polisen måste ta hand om. Då man inte hade resurser att vårda de
små, lät Bjurling lämna dem till det kvinnofängelse, som han något år
tidigare låtit inrätta, för att fångarna skulle sköta om dem. Kvinnorna
41

42. åtog sig också uppdraget mycket beredvilligt och gjorde vad de kunde för
att sköta om barnen. Vi hade vid ett tillfälle mellan fyrtio och femtio
barn samtidigt där, men som de flesta var nyfödda, dog de dock i allmän-
het.
Hungersnöden berodde, som senare blev känt, inte helt och hållet på
att landet led brist på råvaror. En stor del av godsherrarna hade nämligen
lagt upp stora förråd av säd, som de inte lät komma ut i marknaden för-
rän priserna stigit tillräckligt högt. Det berättades, att till och med shahen
hade stora förråd, som han på detta sätt höll inne med, medan hans un-
dersåtar led hungersnöd. Hans Maj:t skulle även, enligt vad som sades, ha
sålt säd till staten för 100 tomaner kharvaren, vilken säd regeringen se-
dan måste avyttra för 60 tomaner kharvaren.
Det var inte roligt att vara polischef i Teheran denna tid. Vart man
kom i staden såg man utmärglade gestalter ligga utsträckta på gatorna
och då Bjurling ibland på morgnarna före kontorsarbetet företog en rid-
tur till stadsgränsen, såg han alltid folk sitta på huk kring små eldar och
steka kött av självdöda djur, som de hittat och som ofta var halvruttet.
En kväll då han kom hem till bostaden, såg han ett bylte liggande i en
nisch i porten. Då han tittade närmare på det befanns det vara ett några
månaders gammalt gossebarn. Kroppen såg ut som ett benrangel med
fastsmetad gulbrun hud, så utmärglat var barnet. Det var dock vid liv och
han lät en uppassare, som var gift, ta hand om barnet och lovade honom
ett visst belopp varje månad om han lät sin hustru sköta om detsamma.
Barnet kryade också på sig och stannade sedan i Bjurlings hus så länge
han var kvar i Persien. I slutet av 1930-talet fick han ett brev från honom.
Han var då posttjänsteman i Teheran.
Den 15 december blev detektivkommissarien Mirza Ahmad Khan Saffa
skjuten på gatan. Han ledde den utredning Bjurling tillsatt mot de fem-
ton kommittémedlemmarna, vilka en tid suttit anhållna såsom misstänkta
för morden på ryssvännerna men släppts då misstankarna inte gick att
styrka. Det fanns därför alla skäl att antag, att banemännen var att söka
bland dessa. Det dröjde inte så länge förrän mördarna blev fast, och de
blev efter laga rannsakan och dom offentligen hängda framför polis-
prefekturen.
I början av 1918 var det åter regeringskris och det blev mycket be-
svärligt att få medel till polisens löner och andra kostnader. De tre kvar-
varandes kontrakt med persiska staten gick också ut i dessa dagar och de
var alla beredda på att återvända till Sverige. Sjöberg hade återvänt till
Teheran efter att ha organiserat polisen i staden Rescht.
42