Dostojevskij

1. Dostojevskij – och gestaltandet av visionen som idé
Skrev för en kort tid sedan en essä, med tyngdpunkten på den kvinnliga författaren Zenta
Maurinas bok, om kvinnornas betydelse för Dostojevskij.
Dock kan perspektivet vändas till det helt motsatta, vilket den högt ansedde Dostojevskij
uttolkaren, Nikolaj Berdjajev, försökt påvisa genom att föra dialektiska resonemang om
Dostojevskijs romankaraktärer i sin bok Om Dostojevskij (svensk övers, 1992). Och med
denna text, som färdig, vill jag om möjligt låta dem båda kunna läggas på varandra.
Väl mött!
Inledning
Kärleken intar en överskuggande plats i Dostojevskijs romaner. Men den spelar ingen
självständig roll och vi kommer här att få en annan vinkling av kärleken än den som gavs i
min förra essä om Zenta Maurinas syn på kvinnornas roll i Dostojevskijs liv. Kärleken hos
Dostojevskij har inget värde i sig och är utan egen karaktär. Jag följer nu med Nikolaj
Berdjajevs tankegångar som han redogör för i sin bok Om Dostojevskij och där han menar att
Kärleken för Dostojevskij existerar enbart för att ge människan en uppenbarelse om hennes
tragiska väg och tjäna som en probersten för den mänskliga friheten.
Vad Dostojevskij gör är att visa på det tragiska i kärleken och vår oförmåga att förverkliga
den enligt normens lagar. Lika den tanke som diktaren Tjuttjev hela tiden återkom till.
”Ack, hur förintande är inte kärleken! Hur säkert är det inte, att vi i lidelsens oro och
förblindelse förstör det som är kärast för vårt hjärta!”
/ Tjuttjev
Berdjajev menar vidare, till skillnad mot Zenta Maurina, att den mänskliga ödesbestämdheten
hos Dostojevskij är personligheten och det personliga elementets öde i den mänskliga naturen.
Ett personligt element som utvecklas av mannen och därför går det inte att framställa detta
element utifrån en kvinnas andliga upplevelser. Resonemanget går vidare att hos
Dostojevskijs är mannen fästad vid kvinnan genom hans lidelse, men denna lidelse förblir en
angelägenhet mellan mannen och hans egen personlighet. Denna lidelse gör att mannen aldrig

2. kan förena honom med den kvinna som han valt. Berdjajevs läsning av Dostojevskij blir att
den store författaren alltid i sina romaner framställer den kvinnliga naturen som söndersliten
och att kvinnans natur var evigt skild från mannen. Detta var för Dostojevskij kärnan i
kärlekens tragik: en tragik som inte öppnar för någon utväg. Tankegångarna känns igen från
Kierkegaard och Nietzsche. Snabb association går till Lars von Triers film Antichrist från
2009
Romantiken, kärleken och frihetsbegreppet
Ändå måste vi när vi talar om Dostojevskij och hans något förlegade kärleksbegrepp sätta det
i sin rätta samtidskontext.
Ryssland var ett land under 1800-talet som inte hade genomströmmats av den ”romantik” som
vandrat och vandrade genom det västerländska Europa. Ryssland hade ingen riddar-tid eller
dess trubadurer, här fanns ingen Tristan och Isolde, Dante med sin Beatrice eller Romeo och
Julia, ingen lidande Werther. Rysk litteratur kände ännu inte de sublima kärleksvariationerna
som den västerländska litteraturen format och förfinat. Den ”höga” kärleken blev i rysk
litteratur istället framställt som något andefattigt, plågsamt och något dystert.
Hos Dostojevskij är kärleken uteslutande Dionysisk. Den sönderslitande människan av ödet
vigd åt lidandet. Kärleken för Dostojevskij är en vulkanisk eruption, vars utbrott står för
människans natur och den dolda kraft som är vår lidelse. Vi kan likna den vid en flammande
förtärande eld som snabbt övergår i isande kyla; hur en älskande människa, som uttömt hela
sin glöd, avstannar i en svalnande okänslighet som en slocknad vulkan.
Dostojevskij hade grundligt studerat sensualitetens problem, vilket i hans utsago leder till en
destruktiv liderlighet och som Dostojevskij förde in ibland de metafysiska fenomenen, inte de
fysiska.
När Dostojevskij, i sina romaner, skildrar kärleken utan Gud – för honom motsatsen till den
kristna tanken – så gör han det oftast genom att låta en av huvudkaraktärerna få håna guds-
tanken. Denne får förneka det eviga livet och lever endast inom det tillfälliga ögonblickets
sfär. Men karaktären används endast som en spegling eller fantasibild, just för att en sådan
mänsklighet utan Gud inte skulle kunna förverkliga en sådan kärlek. Vi har klara exempel på
det i Idioten (Semjónovitj Rogózjin), Ynglingen (Versilov), Onda andar (Stavrogin) och
Bröderna Karamazov (Ivan).
En gudlös värld, enligt Dostojevskij, för oss mot förvildning och självkärlek, vi blir vår
egen undergång. Affirmationen är viktig, och bara genom Gud kan vi älska vår nästa. Det är

3. så vi befäster vår självkänsla och ser alla som systrar och bröder, och kärleken som en del i
evighetstanken – affirmationen (åter) är viktig – liksom radbandets hemliga helande och
ledande styrka till att befästa tron.
Med Dostojevskij så blir kärleken och frihetsbegreppet på samma gång en antropodicé och
en teodicé och den måste ge oss ett rättfärdigande både av människans kärlek till Gud och
Guds kärlek till människan – en röd tråd genom hela Dostojevskijs författarskap – där hela
världsskeendet är något som förlöper endast som en funktion av kärleken och friheten.
Det är detta som blir tragedin hos Dostojevskijs karaktärer och vägen ut ur den friheten
tycks vara lösningen på detta frihetsproblem: att lindra människans plåga genom det dubbla
att beröva henne friheten. Dialektiken blir då denna: det fria goda förutsätter friheten till det
onda, men friheten till det onda leder till själva frihetens förintelse.
Liderligheten
Dostojevskij uppfattade att viljans själs-våld skapar kluvenheten, som i sin tur drar in
människan i liderligheten, där personligheten förlorar sin enhet. Liderligheten sliter alltså
sönder personligheten och gör så att hon förlorar sin möjlighet till en förening med en annan
människa. Jaget börjar så att upplösas. Den söker inte längre ett annat jag i kärleken utan
kärleken själv. Den verkliga kärleken är den man känner för en annan.
Liderligheten är en steril självkärlek, en ensam ö, eller den egna spegelbilden vars enda mål
är att bekräftas. Vi kan också säga att den är en självhädelse, som leder till självförstörelse.
Endast inriktningen mot och föreningen med en annan människa stärks vi och växer som
människor. Liderligheten som negation leder till den djupaste isolering med livsdödande kyla.
Den är dragningen mot förintelsen och det sluttande planet ner mot denna. Precis som idén
om odödligheten är livet självt, den är den slutgiltiga formeln för och det första ursprunget till
sanningen och samvetets rättfärdighet. Endast försåvitt människan är en odödlig varelse har
hon också ett absolut värde och måste låta sig att vägra förvandlas till ett medel och ett
verktyg för andras intressen.
Förnekandet av människans odödlighet är liktydigt med förnekandet av människan själv.
Antingen är människan en odödlig ande och bärare av ett evigt öde, eller också är hon ett
empiriskt och tillfälligt fenomen och en passiv produkt av sin naturliga och sociala miljö.
Ett eget försök till reflektion är att vi själva, i vår påtagna okränkbarhet och egoism, mer och
mer börjar likna Dostojevskijs ”källarmänniska”, fast ovan jord i bildlig betydelse, orörliga
inåt, ständig i rörelse utåt för att maximera och ”äga” men utan att beröra konsekvenserna för

4. det framtida. Kan man kalla det mättnadens hunger? Hm, detta om något tillhör det
irrationella, mörka och motsägelsefulla hos oss (källarmänniskan) och är den sidan av
människan som egentligen vet vad som är bra men ändå gör det dåliga; den sidan av oss som
mot bättre vetande förstör både för sig själv och andra.
Frågeställningen hör till de eviga, och är brännande aktuell även i dag
Låt oss nu syna några karaktärer ur Dostojevskijs litterära universum:
Ivan Karamazov – en av centralkaraktärerna i Bröderna Karamazov.
Ivan Karamazov säger till djävulen: ”Du är inkarnationen av mig själv, men bara en sida …
av mina lägsta och dummaste tankar och känslor.”
Djävulen hos Dostojevskij är inte den förföriska demonen. Nej, han är en gråsprängd, lärd
och närmast en vulgär gentleman, som har en lakejsjäl. Det onda är för Ivan Karamazov den
”smerdjakovska principen”.
Denna djävul existerar för alla Dostojevskijs söndrade personer, fastan han är mindre synlig
hos dem än hos Ivan. Den söndrade människans andra ”jag” är icke-varandets ande, och det
representerar förlusten av personlighetens eget väsen. I detta andra ”jag” uppträder den
tomma friheten utan innehåll, intighetens frihet.
Dostojevskij fortsätter med att spegla Ivans karaktär: den moderna människan som ateist,
pragmatist och förnuftets förespråkare. Med i Bröderna Karamazov har Ivan sin avhandling
Legenden om Storinkvisitorn, presenterad i sin helhet, som med en ironisk kraft utan
motstycke försvarar Jesus – och den är lagd i ateistens Ivans mun, vilket i sig sannerligen är
en gåta. Vi får heller aldrig veta vilken hållning Dostojevskij intar mellan Storinkvisitorn och
Kristus. Likväl är grundtanken frihetsbegreppet och Ivans sidospår med legenden är också
helheten som hela romanen Bröderna Karamazov rör sig kring.
Storinkvisitorn förkroppsligar oförmågan att tro på andens frihet, på Gud och människan, på
Gudsmänniskan och på Guds människoblivande. Eudemonismens synpunkt står
nödvändigtvis i motsats till friheten och Ivan skriver:
”I stället för att inskränka den mänskliga friheten har du gjort den ännu större. Har du glömt att
människan föredrar sinnesron, ja, till och med döden, framför friheten att välja mellan det goda och det
onda? Ingenting är mera förföriskt för människan än hennes samvetsfrihet men ingenting är heller
mera smärtsamt. Och istället för fastslagna principer, som skulle kunna ha lugnat människornas
samvete en gång för alla, har du endast förkunnat sådant som är underligt, gåtfullt och obestämt, och
därigenom har du handlat, som om du inte älskade mänskligheten.”
Vidare fortsätter Ivan med sina förebråelser mot Kristus i Storinkvisitorn:

5. ”Du steg inte ner från korset … eftersom du inte ville vinna människorna genom underverk, och
eftersom du törstade efter en fri tro, som inte har behov av underverk. Vad du önskade var en frivillig
kärlek, och du ville inte se människorna som en hop förskrämda slavar. Men du värderad människorna
för högt, ty de är inte annat än slavar ens när de gör uppror. ”
Medan marken under Ivans fötter synes orubblig, känner Dostojevskij de oroliga
underskikten. Hans element är elden och hans läge är rörelsen.
Dostojevskij har återupptäckt en nyandlig värld som kan ge tillbaka människan en förlorad
andlig dimension som man hade osynliggjort genom att lägga den på ett transcendent plan och
därmed gjort den otillgänglig för henne. Men Dostojevskijs syn på Gud, människan och
världen utgick ifrån själsklyvningens ångest och mörker. Och även om han förstått den ryska
nihilismens karaktär till grunden, så var han själv antinihilist.
Furst Mysjkin – huvudkaraktär i Idioten:
Dostojevskij intog ju själv en kristen troshållning, bort från den ryskortodoxa kyrkan (att
jämföra med Kierkegaard), ända till slutet av sitt liv och parentesen med Kierkegaard står till
en inre värld inte i deras så skilda världsliga liv.
Vad Dostojevskij eftersträvade var att övertyga läsaren om det rimliga i att tro på Gud i en
meningslös nihilistisk värld, tankar som aldrig lämnade hans sinne, och det han gjorde i sina
romaner var att på ett idéplan vända hjärnans pragmatiska tvivel med hjärtats dragning mot
godheten. Tydligaste exemplet på detta är Furst Mysjkin i romanen Idioten.
Detta med kärleken hos Dostojevskij har en speciell tonvikt i hans roman Idioten, där
Mysjkin samtidigt älskar Natasja Filippovna och Aglaja. Mysjkin är en ren varelse och en
änglalik natur, som befriats från lidelsens oro. Dock är hans kärlek kluven och därför dömd att
bli ofruktsam. Klyvningen finns inom han själv som en konflikt mellan två olika principer och
han kan varken förena sig med Natasja eller Aglaja. Man kan säga att Mysjkins kärlek saknar
kött och blod. Aglajas kärlek håller honom fången då hans önskan är att tjäna henne, och hans
kärlek till Natasja bygger på medlidande och en oändlig medömkan. Dessa båda innesluter i
sig en destruktiv princip, just för att den uppenbarar Mysjkins självrådighet och överskrider
gränserna för vad som är tillåtet för människan. Denna avgrund uppslukar och förinta honom.
Trots denna destruktivitet är Mysjkins kärlek av Dionysisk natur. Hans kärlek är en
tystlåten, kristen kärlek av en speciell art, fylld av en stilla extas eller änglalik hänförelse. Vad
Dostojevskij gör är att förläna Mysjkin en divinatorisk gåva. En som förutsäger människors
öde och djupt kan se in i de kvinnors själar som omger honom, och som han älskar.

6. Versilov – en av centralkaraktärerna i Ynglingen:
Kristendomen har inte lyckas ge människorna välgång och lycka, därför att den inte velat
göra våld på människoandens frihet, därför att den har hävdat den mänskliga friheten och
genom denna velat förverkliga och fullborda Kristi ord.
Det är inte kristendomens fel, om mänskligheten velat svika och förråda detta ord. Det är
människan och inte gudsmänniskans fel.
Berättarrösten om Versilov: ”Denne är en utomordentligt stolt man, och många av dessa
stolta människor, särskilt de minst aktningsvärda av dem tror på Gud. Orsaken är
förvånansvärts enkel. De väljer Gud för att slippa underkasta sig människorna, då det är
mycket mindre påkostande att böja sig inför Gud.
Versilov ordar själv i Ynglingen.
”– […] Man kan inte förstöra mig med något, inte förgöra mig med något och inte förvåna
mig med något. Jag är seglivad som en bandhund. Jag kan helt bekvämt uppleva två motsatta
känslor på en och samma gång – naturligtvis inte av egen vilja. Men icke desto mindre vet jag
att det är ohederligt, framför allt redan därför att det är alltför insiktsfullt. Jag har levt i nästan
femtio år och vet fortfarande inte: är det bra att jag har levt så länge eller är det illa?
Naturligtvis älskar jag livet och det framgår direkt av faktum, men att älska livet är simpelt för
en sådan som jag. […] Och skulle jorden verkligen finnas till för sådana som vi? Troligast av
allt – ja; men denna tanke är ju alltför tröstlös. Och förresten … och förresten kvarstår ändå
frågan öppen.
Han talade sorgset, men jag visste i alla fall inte om det var uppriktigt eller inte. Det fanns
alltid ett skrymsle inom honom som han inte till något pris ville lämna.”
Så över till den tolkning som Dostojevskij gör ang. kärleken Versilov outtalat hyser för
Katarina Nikolajevna. Men kärleken till Katarina blir för Versilov inte ett sätt eller medel att
komma utanför sitt jag för att vända sig till ett annat jag och på så sätt förena dem. Den står
istället för en inre angelägenhet mellan honom själv och hans eget jag, att likna vid en
uppgörelse med sitt eget öde.
Versilovs hemliga kärlek till Katarina i Ynglingen skapar genom hans vanmakt och
förvirring en atmosfär där alla hans närmsta dras in, blir själva förvirrade, och ovetandes
inverkar på att göra Versilovs kärlek dömd till att misslyckas. Här finns många paralleller till
Stavrogin i Onda andar.

7. En paradox i Onda andar, blir den tankegång, som med Krilovs röst, öppnar för en väg
tillbaka för de trosförnekare som avvikit från vägen:
”Ty de som frigjort sig från kristendomen och opponerat sig mot den, är icke desto mindre till
sitt väsen personifikationer av Kristus, och sådana kommer de att förbli.”
Avslutningsvis: Visst var även en visionär som Dostojevskij fast i sin egen samtid och trots
att hans syn på kärlek och frihetsbegreppet i dag känns föråldrade så lever ändå en sak vidare
och den lyser lika starkt idag som då; nämligen hans förmåga att gestalta en främmande idé,
bevara dess fulla betydelse som idé och på samma gång även bevara en distans, utan att vare
sig bekräfta eller låta idén smälta samman med sin egen uttryckta ideologi.
Göran af Gröning