Eshtar Faris brev 2

1. Tre år efter terrorattacken på skolan har nu passerat den 22 oktober 2018. Jag har för tre år sedan
fört dagbok över en rad händelser kring terrorattentet mot skolan Kronan. Spridandet av hjälteryktet
som media satte i ruljans dagarna kring morden är en av dem.
Journalister från alla håll och kanter har på fullaste allvar dagarna efter mordet på min kusin Lavin
Eskandar inte kontaktat polisen för att varken bekräfta eller dementera hjältebilden. Inte heller
inväntade de polisens förundrsökningsprotokoll som senare släpptes.
En hjältesbild målades upp och ryktet spann vidare likt en skenande häst. Det är vackert och fint men
inte så behjälpligt för de vittnen som bevittnade just själva bestiala mordet. Jag tänker även på min
kusins minne. Jag trodde på fullaste allvar att ryktet helt hade klingat av under året 2017. Men icke!
Hjälteberättelsen får återigen liv nästan tre år efter attentatet, denna gång genom Alexandra
Pascalidous nya bok (Mammorna). I boken skildras sorgen som förortsmammorna bär på, efter att
barnen gått bort.
Jag förstår att Pascalidou ville få fram mammornas röster med deras egna ord. Det är viktigt att
mammornas röster kommer ut, att de äntligen får stå i centrum. Det är fint. Dock är det en stor
besvikelse att Pascalidou inte verkar ha gjort sin källkontroll när det kommer till Lavin. Inte heller har
hon som journalist kontrollerat källmaterial som redan finns där ute i form av litteratur, polisens
nedlagda förundersökningsprotokoll, minst tre vittnen, poliser och förundersökningledare. Hon hade
kunnat sätta den sista punkten för sagoberättarna som började för tre år sedan.
Sanningen kommer förr eller senare komma fram. Sanningen är den är att Lavin Eskandar ogillade
lögner, han ogillade till och med när jag som hans äldre kusin svor stup i kvarten. Lavin var en som
ifrågasatte saker och ting, han var sådan som ville förstå, lära sig och han var inget fan av orättvisor i
samhället. Därför blir det hela absurt med ryktet och lögnen om att Lavin brottades mot nynazisten
som höll i ett massivt svärd av rent stål. Att han hade ropat till barnen att gömma sig, är heller inte
sant. Min älskade Lavin hann knappt reagera.
Jag förstår att martyr- och hjältebilden vaggar in läsare i en tröstande berättelse och lättar på chocken;
men att hålla fast vid lögnen är inte enbart att kränka de vittnen som lever med dessa hemska minnen,
det är även att kränka Lavins minne; han som alltid försökte hålla sig till sanningen.
Försök att rapportera om sanningen har gjorts. När journalisten och författaren Åsa Erlandsson skrev
boken ”Det som aldrig fick ske” om skoldådet, ägnas ett helt kapitel åt hjältemyten, hur den uppstod i
medierna och hur den kunde sprida sig över världen och leva kvar även flera år efteråt. Åsa ställde
frågan som många journalister inte verkar ha velat ställa, nämligen ”Hur dog Lavin?” Polisen i
Trollhättan hade svaret, redan något dygn efter dådet. Svaret löd: ”Han mördades direkt, utan någon
chans att försvara sig. Dessutom var inte kaféet fullt av barn, eleverna hade gått in på sina lektioner.”
Det finns tre ögonvittnen och Lavin hade inga avvärjningsskador på händerna.
När jag tog mitt sista farväl i avskedsrummet, noterade jag inga som helst avvärjningsskador på
händer eller på handflatorna. Jag läste om händelseförloppet i det nedlagda
förundersökningsprotokollet, för att jag ville förstå vad som egentligen hände och för att lugna mitt
sinne. Det har även skrivits i tidningen (Arbetet.se) om vart svärdet träffade Lavin.

2. Ja, jag såg Lavins panna och den synen gav mig ångestsmärta som jag lever med än idag. Ingen
människa kan överleva ett ett hugg från ett vasst egg från ett tungd j – vla svärd, mot sin panna. Att
jag som anhörig i min smärta och sorg sökte mig till sanningen, bore även journalistkåren klara av. Att
som journalist inte klara av att vara källkritisk, är ett journalistiskt haveri.
Universitetsstudenter lär sig inför sin B och kandidatuppsats, att alltid kolla tillgängligt källmaterial,
se över evidensen och inte minst vara kritiska i sitt tänk. Hur kan stora delar av journalistkåren med
kända namn misslyckas med denna uppgift så fatalt?
Alexandra Pascalidou är en av författarna som nominerats till att få Augustprisets litteraturpris. Hur
kan detta få ske när boken innehåller faktafel basserade på rykten? Hur tänker journalister och
Augustprisets jury där? Varför fortsätter lögnen spinna vidare? Varför tillåts den fortsätta såra
människor, som faktiskt är verkliga och inte några sagogästalter?
Allt som står i artikeln är mina egna åsikter. Jag företräder inte familjen.
Eshtar Faris
Statsvetare - Orientalist