En presentation av min doktorsavhandling "Självets garderobiär: självreflexiva genuslekar och queer socialpsykologi" som försvarades vid Lunds universitet 2008-04-05. Avhandlingen kan läsas i fulltext på http://bit.ly/avhandl En recension författad av docent Margareta Lindholm, fakultetsopponent, kan läsas på http://bit.ly/recensionmb

1. Självets Garderobiär
självreflexiva genuslekar och queer socialpsykologi
Martin Berg, fil. dr.

2. Upplägg
‣ Övergripande frågor om syfte, bidrag, upplägg etc
‣ Teoretiska utgångspunkter och spänningsrelationer
‣ Judith Butler
‣ George H. Mead
‣ Studiens empiriska delar
‣ Metod, material och arbetsbegrepp
‣ Empiriskt grundad begreppskonstruktion
‣ Övergripande kommentar
‣ Nedslag i de empiriska läsningarna
‣ Utveckling av teoretiska resonemang
‣ Avslutande reflektioner

3. Avhandlingens syfte I
‣ Avhandlingen tar sin utgångspunkt i en spänningsrelation mellan queerteori (QT)
och socialpsykologi (SP).
‣ När QT och SP förstås som teorier om subjektivitet och aktörskap – om vad som
gör en människa möjlig och under vilka villkor hon eller han tvingas handla för att
bli till som en sådan – framstår de som komplementära perspektiv.
‣ SP kan korrigera QTs brist på förståelse för det sociala samspelet.
‣ QT kan korrigera SPs brist på förståelse för hur mellanmänskliga relationer
regleras och under vilka villkor de lyder för att bli begripliga och görbara.
‣ Den avgörande skillnaden mellan dessa perspektiv kan sammanfattas i att:
‣ QT saknar en förståelse för sociala relationer mellan kroppar.
‣ SP saknar en förståelse för hur reglering och tillkomst av dessa kroppars
betydelse ser ut och fungerar.

4. Avhandlingens syfte II
‣ QTs socialpsykologiskt relevanta tematik återfinns i Judith Butlers subjektivitets-
och performativitetsteori som i viss mån har en socialpsykologisk/sociologisk
ambition.
‣ Den huvudsakliga möjligheten till ett teoretiskt utbyte/dialog mellan QT och SP
finns hos Judith Butler och George Herbert Mead.
‣ Mead bidrar med en relationistisk förståelse av SP där subjektivitet antas vara
föränderlig och instabil men dock relationellt uppburen och alltid grundad i det
sociala samspelet.
‣ En central fråga: hur ska vi förstå subjektivitet och aktörskap i relation till
olika slags reglering, är det fråga om passivt mottagande eller reflexiv
förhandling?
‣ Min avsikt är att försätta QT och SP i dialog med varandra, det vill säga att båda
har möjlighet att utveckla varandra – inte att enbart sociologisera QT eller
queerifiera SP.

5. Avhandlingens syfte III
‣ Det övergripande syftet med avhandlingen är tudelat:
‣ 1: På teoretisk väg etablera en dialog mellan QT och SP teoribildning om
aktörer och aktörskap med utgångspunkt i en kritisk läsning av Judith Butler
och George H. Mead.
‣ 2: På empirisk väg utveckla och fördjupa denna dialog i syfte att demonstrera
och resonera kring de möjligheter som uppstår i spänningen mellan dessa
teoretiska perspektiv.
‣ Härigenom vill jag skissera ett ramverk för möjligheterna med en queer
socialpsykologis med fokus på:
‣ A: Hur människor antas bli till som aktörer och under vilka villkor och
genom vilka processer detta äger rum: olika antaganden om hur struktur,
aktör och praktik sammanhänger.
‣ B: Individens möjlighet att omförhandla sitt förvärvade aktörskap och genom
vilka processer och praktiker detta eventuellt kan göras möjligt.

6. Judith Butler I
‣ Butler uppehåller sig kring relationen mellan möjlig/begriplig subjektivitet och
diskursiv reglering: ett begripligt subjekt kräver underkastelse och ett visst slags
“genusgörande”.
‣ Det viktiga är inte enbart att genus “görs” utan att detta “görande” som sådant
antar en särskild form genom upprättandet av begripliga band mellan kön, genus
och begär.
‣ Subjektet konstrueras i och genom sina (performativa) handlingar: “göraren”
sammanfaller med det “gjorda”.
‣ Genusbegriplighet presenteras som ett diskursivt reglerat villkor för en
subjektivitet med möjlighet att nå (socialt/diskursivt) erkännande.
‣ Butler vill komma bort från tanken om ett fördiskursivt subjekt och visar
härigenom hur en normerande heterosexualitet (re)produceras och naturliggörs.
‣ Av central vikt är den koppling som görs mellan kroppar, reglering av
genusbegriplighet och framväxten av en möjlig och fungerande subjektivitet.

7. Judith Butler II
‣ Butlers ensidigt diskursiva fokus är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till
att mänskliga individer inte bara är kroppsliga utan dessutom alltid sammanvävda i
ett socialt samspel med andra individer.
‣ Subjektivitetens framväxt måste läsas i ljuset av hur individer handlar och agerar
tillsammans med andra individer och vilka tänkbara följder eller möjligheter detta
agerande kan få.
‣ Kroppsliga handlingar spelar en central roll för Butler, men vart tar det sociala
samspelets möjliga funktion och inverkan vägen?
‣ Genusperformativitet som en form av kroppslig stilisering “must be understood as
the mundane way in which bodily gestures, movements, and styles of various kinds
constitute the illusion of an abiding gendered self” (1990: 140).
‣ Butler glider ofta bort från en diskursiv nivå genom att visa på en ambition att
situera sitt “subjekt” i något slags kroppslig vardagsverklighet (i föregående citat:
“mundane”, “bodily gestures” etc).

8. Judith Butler III
‣ Butler påpekar ofta att genusperformativitet inte kan förstås som en frivilligt vald
och utförd handling och att den ej ska förväxlas med teatraliskt framträdande
(vilket förutsätter ett medvetet handlande subjekt).
‣ Jag ifrågasätter skiljelinjen mellan performativitet och teatraliskt framträdande.
‣ Allt handlande inbegriper både en performativ och en teatralisk dimension och att
ha detta i åminnelse är viktigt när en social dimension inkluderas: individers
(sociala) handlande må vara reglerat och på olika sätt möjliggjort men är samtidigt
självreflexivt och planerat.
‣ Om stilar, rörelser och olika slags kroppsliga gester tillsammans utgör den
kroppsliga stilisering av vilken genus består borde det i rimlighetens namn vara
avgörande att försöka förstå även hur individer självreflexivt handlar med och
gentemot sina kroppar i syfte att uppnå ett begripligt genus.
‣ Genusgörandet sker i två temporalt avgränsade steg eller dimensioner: först och
främst performativt, varigenom kroppen som subjekt etableras, för att därefter
medvetet handla i världen i syfte att åstadkomma (upplevd) genusbegriplighet.

9. Judith Butler IV
‣ Problem i läsningen av Butler har ofta sin grund i begreppsliga glidningar och en
återkommande förskjutning mot en diskursiv nivå men dessa problem öppnar
också också upp för vidare tolkning och utveckling.
‣ Problemen hänger samman med hennes subjektsförståelse och ovilja att tala i
termer av individer: Butler är tydlig med att definiera subjektet som en språklig
kategori vilken hon menar fungera som den möjliggörande principen för
individens aktörskap (individbegreppet förefaller därmed vara meningslöst).
‣ Hon stannar inte alltid vid en diskussion om sitt något abstrakta subjekt utan
hamnar ofta i situationer där individbegreppet (om än implicit) står i centrum: hur
ska relationen mellan individen och subjektet som dess möjliggörande princip ska
förstås.
‣ Om det ska vara möjligt att förstå Butlers tankegångar i relation till hur individer
handlar, tänker och agerar är det nödvändigt att ta med i beräkningen vilka
situationer dessa orienterar sig i, hur de reflekterar över sin tillvaro och hur de
tänker som diskursivt möjliggjorda subjekt.

10. George H. Mead I
‣ Frontfigur inom utvecklingen av det tidiga 1900-talets amerikanska socialpsykologi.
‣ Mead situerar den mänskliga kroppen i ett socialt sammanhang och visar hur
medvetande, betydelsefull handling och aktörskap tillkommer genom ständigt
pågående sociala processer.
‣ Språket fyller en viktig funktion för Mead men han ser det alltid som positionerat i
och uppburet av mellanmänskliga relationer och sociala samspel.
‣ Mead visar hur individen utvecklar ett medvetande och ett socialt själv utan att
för den sakens skull falla tillbaka på en fördiskursiv struktur utan visar istället ur
individen som medvetet subjekt eller aktör möjliggörs genom sociala
transaktioner och utbyten.
‣ Meads styrka ligger i att han vänder sig emot sådan psykologisk teoribildning som
antar ett på förhand existerande medvetande som den sociala interaktionens
förutsättning. Istället visar han hur den (själv)medvetna individen möjliggörs i och
genom det sociala samspelet. Mead lokaliserar grunden för subjektivitet/(själv)
medvetande utanför snarare än inuti människan.

11. George H. Mead II
‣ I Meads tankevärld antas inte människan födas “mänsklig” med en viss uppsättning
drifter, brister eller begär: “[T]he biological accident becomes a personality
through social experience” (Faris 1936: 18).
‣ Meads socialpsykologi kontrasteras ofta med psykoanalytisk teoribildning
eftersom den “relationistiska” förståelsen av medvetandet som möjliggjort av
sociala relationer tillåter ett ersättande av “’psyket’ som en inre egenskap eller
instans, som något vi har, med något vi gör” (Israel 1999: 134).
‣ Mead påvisar en utveckling i den sociala kommunikativa processen genom att dela
in den i två faser: konversation med gester utvecklas till en konversation med
signifikanta symboler eller, kort och gott, ett betydelsebärande språk.
‣ Metaforiskt talar Mead om hur barnets psykiska utveckling sker genom en
övergång från lek till spel och detta ska betraktas som ett sätt att resonera kring
såväl socialisation i mer övergripande termer som medvetandets/subjektivitetens
framväxt.

12. George H. Mead III
‣ I leken utvecklar barnet en förmåga att agera i förhållande till sig själv genom att
iscensätta olika skeenden som det har registrerat från sin omvärld: en organiserad
struktur i självet utvecklas men ej ett (själv)medvetande.
‣ I spelet framträder en reglering: ett spel alltid har regler och därför krävs det att
individen i varje stund kan sätta sig in i hur respektive spelare agerar genom att
inta dess roll eller attityd och organisera relationen mellan dessa i sin egen attityd.
‣ Det är genom att att "sär-skiljas" från andra individer som den (själv)medvetna
individen möjliggörs: enskilda handlingar blir inte slutförda eller begripliga innan
det att de antar social form och därmed erkänns.
‣ Det är först när handlingar framkallar samma responser i både mottagare och
sändare som de kan bli meningsfulla, något som sker i en social “matris” (Mead
1934: 76) mellan de individer mellan vilka kommunikationen äger rum.
‣ “The logical structure of meaning /.../ in the threefold relationship of gesture to
adjustive response and to the resultant of the given social act” (Mead 1910: 80).

13. George H. Mead IV
‣ Framväxten av det sociala självet spelar en central roll för Mead: individer är aldrig
enbart ett jag utan alltid även ett mig - jaget framväxer genom miget.
‣ Subjektivitet och erfarenhet har alltid sin grund utanför individen och då främst i
det omgivande sociala samspelet och den reglering som därmed följer.
‣ “[T]he individual is not a self in the reflexive sense unless he is an object to
himself” (Mead 1934: 142).
‣ “Only by taking the attitude of the generalized other toward himself /.../ can he
think at all; for only thus can thinking – or the internalized conversation of
gestures which constitutes thinking – occur”occur” (Mead 1934: 156).
‣ Jämför Butler! Den heterosexuella matrisen kan förstås som “the matrix through
which all willing first becomes possible, its enabling condition” (Butler 1993: 7).
‣ "The individual enters as such into his own experience only as an object, not as a
subject; and he can enter as an object only on the basis of social relations and
interactions...” (Mead 1934: 225).

14. Spänningsrelationer
‣ Butlers och Meads tänkande tangerar varandra på flertalet punkter trots deras
radikalt olika ambitioner, utgångspunkter och intellektuella kontext.
‣ De erbjuder båda möjligheter att resonera kring subjektivitetens natur och i
vilken mån görande snarare än varande är av vikt för att förstå hur mänskliga
kroppar utvecklas till subjekt och/eller (själv)medvetna individer.
‣ Båda dessa teoretiker sätter görandet, eller bättre: praktiken, i fokus för sin
diskussion om vad som möjliggör aktörer och aktörskap – hos båda framväxer
aktörskap genom olika typer av reglering (diskursiv/social) som omsätts genom
handling.
‣ Vilken plats har självreflexivitet i detta sammanhang och hur ska genusgörande
förstås när vi fokuserar på individer som på olika sätt relaterar till och förhandlar
med en omgivande reglering?
‣ Hur kan vi tänka kring relationen mellan “görare” och det “gjorda”? Finns det en
möjlighet till utveckling som tar hänsyn till såväl självreflexivitet som reglerad
subjektivitet?

15. En empirisk vändning
‣ För att bättre resonera kring möjligheten att etablera en dialog mellan Butler och
Mead vände jag mig till att den empiriska världen för att analysera hur individer
“bråkar” med reglering av kön, genus och begär.
‣ Självpresentationer och dagböcker av individer under kategorin “trans-mtf” på
qruiser.com insamlades och analyserades tematiskt och innehållsligt.
‣ 1372 självpresentationer varav 316 stycken valdes ut tillsammans med 55
dagböcker.
‣ Cyberqueer research: “[t]his new queer sphere of activity presents a challenge to
those researchers studying formation of social identity amongst contemporary
queer populations” (Wakeford 2002: 123).
‣ Nätgemenskaper kan fungera som “a site for studying the viability and implications
of constructionist theories that emphasize ’doing gender’ as a social
accomplishment” (O’Brien 2001: 79).
‣ Genusgörande praktiker beskrivs med hjälp av text (gränsdragningar/kategorier).

16. Transaktör/transpraktik
‣ Transaktör: de aktörer som framträder i det empiriska materialet – syftar till att
begripliggöra individerna genom handling (de är enbart transaktörer vid de
tillfällen de engagerar sig i någon form av transpraktik).
‣ Transpraktik: alla typer av uttryckta handlingar, tankar och användande av
genuspräglade objekt som tillsammans syftar till att få ett genusgörande till stånd:
syftar till att fånga rörelsen mellan genus snarare än den ”stabila” tillvaron som
man eller kvinna – det handlar inte om att ”bli” utan om att ”göra”.
‣ Transaktörer bråkar eller leker med genus på ett särskilt sätt eftersom de
engagerar sig i en praktik som i olika hög grad inbegriper en konkret och
produktiv växling mellan maskulinitet och femininitet. Transpraktik kan fungera
som ett empiriskt grundat exempel på genusgörande.
‣ Hur detta förklaras i text kan fungera som en utgångspunkt för att resonera kring
hur dessa aktörer förhåller sig till och förhandlar med regleringen av kön, genus
och begär i såväl sociala som diskursiva termer.

17. Empirisk översikt
‣ Genusgörande kan förstås både som individuella och sociala praktiker som på
olika sätt innebär en förhandling av relationen mellan kön, genus och begär.
‣ Det inte räcker med att ”göra genus” för sig själv utan att det är i mötet med
andra människor som detta görande antas bli som tydligast och starkast.
‣ Genus är något som ständigt måste iscensättas genom olika slags handlingar och
det finns en tydlig önskan om att få igenkännande av andra genom att låta detta
”genusgörande” anta sociala former.
‣ Transpraktiken är lekfull men präglas av ett visst mått av allvar: ett slags spelregler
som många gånger står i relation till andra medspelare.
‣ Transpraktik inbegriper en evig jakt på genusbegriplighet, att tydliga gränser
dras och att leken som sådan alltid kräver en genusordning för att framstå
som meningsfull och görbar.
‣ Transaktörer resonerar kring och förhåller sig till andra ”medspelare”, hur
man fantiserar om dem och skapar en bild av dem i relation till sig själv.

18. Individuella praktiker I
‣ Genus förstås som något föränderligt och som kan ”göras” genom att klä kroppen
på olika sätt och genom att utföra olika typer av handlingar.
‣ Undvikande av all slags tvetydighet och det blir viktigt att kroppen rör sig antingen
maskulint eller feminint för att därigenom framstå som säker och begriplig.
‣ Syftet med transpraktiken beskrivs ofta som att man vill åstadkomma ett slags
“skönhet”, och inte sällan uttrycks rörelsen från maskulinitet till femininitet i
termer av en förflyttning från ett tillstånd av tänkt vardaglig vulgaritet till ett slags
fägringens extravagans.
‣ Viktigt att genus görs "rätt" – ofta i relation till en stereotyp bild av femininitet –
och att transaktören själv utför handlingen:
‣ Visst blir det oerhört bra då [vid anlitande av dressing service] men försvinner inte
också en stor bit av det roliga med att vara transa när man inte sminkar sig själv
och ser sina förbättringar? /Marianne

19. Individuella praktiker II
‣ Transpraktiken inbegriper ofta gränsdragningar mellan olika typer av handlingar
och inte sällan antas de innebära någon form av förbättring i relation till (det
tråkiga) vardagslivet.
‣ Vissa typer av handlingar beskrivs som både tråkiga och mindre meningsfulla att
utföra om transaktörens kropp inte är klädd på ett för sammanhanget passande
sätt. Det annars mindre roande hushållsarbetet, för att använda ett illustrativt
exempel, framstår som njutbart när klänningen dras på.
‣ Idag har jag varit kvinna igen, jobbar fortfarande med att putsa silver och koppar
inför julen. Och så har jag diskat och städat lite då. Personligen är det något av det
jag trivs bäst med när jag är omklädd. Efter shopping så klart… alltså det att bara
slappna av med hushållsarbete. Hatar det som man, men som Gerd tycker jag att
det är jätteroligt. /Gerd

20. Individuella praktiker III
‣ Gränsdragningar mellan maskulinitet och femininitet samt mellan vardagsliv och
”extravagans” (perfekt femininitet)– en längtan efter att utstråla en i det närmaste
drömsk sexighet och en dröm om att leva i en tillvaro som präglas av lyx och
glamour.
‣ Jag kan inte tänka mig att vara slafsigt klädd utan det måste vara perfekt, inga
trasiga strumpor här inte. /Ida
‣ [Transpraktiken] är en stor del av mitt liv, men jag är trots det inte fjollig som
kille!. /Jessica
‣ Genus måste begripliggöras, entydiga och intakta gränser mellan olika genus måste
upprättas.
‣ Transpraktik fungerar som ett särskilt slags lek för vilken en viss kostymering
krävs - vardagslivet lämnas därhän.

21. Individuella praktiker IV
‣ Kroppen återkommer ofta som ett problem: tillvaron som man vill bevaras men
den annars osynliga kroppen måste i vissa fall förklaras eller förhandlas - den
måste på något vis begripliggöras.
‣ När könet faktiskt förs på tal är det inte ovanligt att det sker genom en retorisk
omskrivning av dess innebörd.
‣ Utmärkande för det empiriska materialet är att transaktörerna talar om sig själva
som “tjejer” med “grejer”, “utrustning” eller “tillbehör”
‣ [J]ag tycker om tjejer, eller killar som ser ut som tjejer… jag är en tjej med det som
killar har därnere… Se mig som det bästa ifrån två världar. /Elin
‣ Karin vill ha sex med en “snopptjej” då hon gillar “kukar men inte killar”.
‣ Kläderna kan på detta sätt hjälpa till med att låta transaktörerna överskriva den
kulturella innebörd som deras kroppar tillskrivits, varigenom nya gränser för det
egna görbara och begripliga aktörskapet eller handlingsutrymmet dras.

22. Sociala praktiker I
‣ Transpraktiken är en fråga om att kommunicera med såväl med sig själv som med
andra individer. Att den utförs i ensamhet tycks vara grundläggande men gradvis
byggs en önskan upp om att möta andra individer.
‣ Transaktörerna antyder många gånger att de vill bli sedda och uppmärksammade
för att på så sätt få sitt omklädda utseende och sin självförståelse erkända av
andra: en strävan att låta leken med genus utvecklas till ett spel: genom att
inkludera andra aktörer och individer som medspelare (att bli till “som...”)
‣ Transaktörerna vill “komma ut ur garderoben” genom att kroppsligen röra sig
utanför de slutna miljöer där transpraktiken ofta äger rum och på så sätt
involveras i ett socialt sammanhang.
‣ Rörelsen utanför garderoben där transpraktiken äger rum antas ställa ett krav på
att en viss typ av genus presenteras.
‣ Begreppslig problematik: genom att komma ut ur garderoben (som utrymme)
uppvisas garderoben (som kläduppsättning).

23. Sociala praktiker II
‣ Begreppen rumsgarderob (closet) respektive klädgarderob (wardrobe) konstrueras
och jag visar hur rums- och klädgarderob relaterar till varandra och hur de ringar
in centrala processer i transpraktikens genusgörande.
‣ En överväldigande majoritet av transaktörerna omtalar sig själva genom att nämna
klädgarderobens karaktär och storlek i samband med att deras position i
förhållande till rumsgarderoben nämns.
‣ [H]emmatransa som inte kommit så långt med transandet egentligen... men jag
älskar i alla fall att klä upp mig i tunna trosor, höga platåskor och framförallt
nylonstrumpor av alla slag. Mer än så har jag inte just nu i garderoben men den
ska utökas! /Agneta
‣ Agneta beskriver sig med hjälp av en rumslig markör (hemmatransa) och lägger på
så vis vikt vid skiljelinjen mellan att vara inuti och utanför rumsgarderoben.
‣ Agneta antyder dessutom antyder hon att hennes position i förhållande till denna
skiljelinje beror på klädgarderobens bestånd (har inte kommit så långt... men
garderoben ska utökas)

24. Sociala praktiker III
‣ Ytterligare ett exempel på hur rums- och klädgarderoben antas hänga samman:
‣ [Jag är] nybörjar[e] inom detta område, jag vet vad jag vill. Håller på att utveckla
min personlighet. [I] alla fall. Har ingen erfarenhet inom området. /…/ Har inte så
mycket i kläder eller de saker som man måste ha för att kunna blir kvinna, men
börjar få mera nu. /Gun
‣ Utbyggnaden av klädgarderoben förstås här i termer av en
“personlighetsutveckling” och med tanke på det sätt som Gun omtalar
möjligheten att med kläders hjälp “bli kvinna” pekar detta på vikten av att betrakta
transpraktiken som relaterad till hennes självupplevelse som sådan.
‣ Därför blir det inte heller särskilt svårt att förstå komplexiteten i det som Monica
uttrycker när hon i sin presentation skriver: “[j]ag existerar (ännu) endast i
’garderoben’”.

25. Sociala praktiker IV
‣ Transpraktiken innebär en process i vilken kläd- och rumsgarderob beror av
varandra:
‣ Först 2000 var jag så nöjd med hur jag såg ut som tjej så jag berättade för
lillesyrra och hon blev ett bra stöd och tog med mig ut för första gången… 2002
blev mitt verkliga genombrottsår som tjej… först då blev jag riktigt nöjd med hur
jag såg ut och det var också det här året jag började vistas ute riktigt mycket.
/Elisabeth
‣ Klädgarderoben är tydligt närvarande eftersom Elisabeth vid upprepade tillfällen
påpekar att det var som en följd av att hon var tillfredsställd med sitt utseende
som hon kunde eller ville röra sig utanför rumsgarderobens gränser.
‣ Men vad syftar denna rörelse till? Vi kan ta ytterligare ett citat för att belysa
problematiken.
‣ [Jag är] en smygtransa som så smått börjat komma ut ur garderoben /.../ [v]ill
gärna träffa andra transor och känna att man finns till. /Ingegerd

26. Teoretisk utveckling I
‣ Garderobiär: ett begrepp för de olika former av gränser (sociala, diskursiva,
rumsliga och materiella) som både möjliggör och reglerar transpraktikens
allvarsamma och självreflexiva lekar – den klädda kroppen är avgörande.
‣ Genus måste göras på begripliga sätt men det är inte alltid det sker enligt det
schema som Butler presenterar. Snarare verkar fallet vara att en transpraktikens
koppling till ett socialt samspel skapar nya möjligheter.
‣ Genusgörande praktiker må vara diskursivt reglerade men de kräver
självreflektion och bottnar alltid på ett eller annat sätt i ett socialt samspel (men
kan inte reduceras därtill).
‣ På det viset framträder en bild av hur diskursiv och social reglering samverkar och
bär upp varandra samtidigt som det blir möjligt att greppa hur individen i sociala
termer har möjlighet att intervenera i och påverka dessa regleringar.
‣ Den medvetna handlingen att engagera sig i en transpraktik för med sig
omedvetna konsekvenser uppburna av det rolltagande (föreställda) mötet med
andra individer.

27. Teoretisk utveckling II
‣ Transaktörerna förhandlar genusbegriplighet kommunikativt: den individuella
transpraktiken kan förstås som en generalrepetition genom vilken en inre
dramatisering av hur tänkbara framtida interaktioner kan te sig äger rum.
‣ Mötet med en definierande andre föregås därmed av att en subjektiv bild av den
generaliserade andre byggs upp som senare kommer att utgöra referenspunkt för
hur interaktionen med andra individer kommer att tolkas.
‣ Genom att presentera sig på ett visst sätt och genom att klargöra hur relationen
till den andre ser ut blir det möjligt för transaktören att inför sig själv
kommunicera att man tillhör ett visst genus.
‣ Det blir fråga om att frammana en upplevelse av att överhuvudtaget bli till för att i
en eventuell interaktion med andra individer få möjlighet att (på ett önskvärt vis)
bli till som “sär-skild” i relation till andra.
‣ Den klädda kroppen spelar en avgörande roll eftersom det är med hjälp av denna
som transpraktikens olika handlingar förstärks och kommuniceras, begripliggöras
och fixeras i relation till andra individer.

28. Teoretisk utveckling III
‣ Queer SP undersöker både sociala praktiker och de diskursiva villkor som dessa
lyder under vilket för sig en möjlighet att lösa upp/problematisera teoretiska
spänningar och problem av betydelse för hur subjektivitet begreppsliggörs.
‣ Genom en brygga mellan QT och SP framväxer ett perspektivseende med
möjlighet att betrakta den sociala världen som inte bara reglerad eller obunden
utan uppburen av mellanmänskliga relationer och deras lekfulla förhandling.
‣ Butler och Mead kan med fördel användas tillsammans för att etablera en
användbar förståelse för hur aktör, praktik och aktörskap hänger samman.
‣ Butlers förståelse av hur genusbegriplighet regleras och performativt upprätthålls
måste också förstås i termer av sociala praktiker eftersom de kroppar som bär
och gör detta genus relaterar till varandra i kommunikativt hänseende.
‣ Meads förståelse av hur (själv)medvetandet och det sociala självet växer fram och
utvecklas genom mellanmänsklig kommunikation måste ta hänsyn till vad som
krävs för att en kropp ska förstås som kulturellt begriplig och för att få möjlighet
att involveras i rolltagande praktiker.

29. Till sist.
Läs boken
(please!)
bit.ly/avhandl