1. Till berörda parter,
med anledning av årets nationella prov i svenska 1 (SVESVE01) vill vi, svensklärare på
Pauli gymnasium i Malmö, härmed ge en vidare respons än den som ryms i det allmänna
lärarformuläret för utvärdering.
Vi menar att årets prov har varit djupt problematiskt på många sätt, vilket har inneburit
missvisande resultat. Detta kommer också leda till en större diskrepans mellan betygen
på nationella provet och elevernas slutbetyg i svenska 1.
Del A av provet testar elevernas förmåga att hålla ett muntligt framförande. Vår
upplevelse av uppgiften är att den förvisso testade flertalet muntliga kunskapskrav.
Däremot var kraven i bedömningsmatrisen i vår mening på alltför låg nivå. Vi menar att
det inte är rimligt att det exempelvis ska bedömas som C-nivå att ha någon kontakt med
sina åhörare. Detta borde ligga på E-nivå. Dessutom blir det orimligt att detta ska
jämställas med de andra delmomenten i provet, där kraven var mycket hårdare.
Del B testade elevernas läsförmåga. Denna del var också den del som vi reagerat starkast
mot. Inledningsvis menar vi att provet, i linje med den autenticitet som efterfrågas i
kursplanerna, så lite som möjligt ska testa elevers läshastighet. Förmågan att läsa fort är
inte samma sak som förmågan att förstå vad man har läst. De elever som inte har en hög
läshastighet missgynnas av att ha en tidsram på provet.
Där kraven på det muntliga framförandet var, i vårt tycke, alltför låga fann vi oss här i en
situation där flera svensklärare menade att de själva inte hade uppnått A. Vi hade många
elever som nådde C men oväntat få som lyckades nå B och A. Genom att A-nivå endast
kunde uppnås på två frågor gavs eleverna ingen möjlighet att misslyckas på någon fråga
och ändå nå de högre betygen. Våra elever föll på fråga 4 och där tycker vi att det svar
som bedömdes som korrekt för A-nivå var märkligt. När några av lärarna på skolan
gjorde provet innebar förväntningarna på fråga 4 att dessa lärare inte nådde A på
läsförståelsen. Det är inte rimligt att ställa krav på eleverna som inte ens deras lärare
klarar av. Många elever kom med utvecklade och intelligenta svar som definitivt
motsvarar A-nivå i tankarna kring hur man har förstått, tagit till sig och kan använda
texter men som inte matchar de krav som ställts i bedömningsanvisningarna.
Samtidigt som det var mycket svårt att nå de högsta betygsstegen så anser vi också att
det var för lätt att nå C. E-nivån på provet låg på 9 poäng av 30. I vårt tycke motsvarar
inte en så liten mängd korrekta svar en fungerande läsförmåga. Att uppnå E på
läsförståelsen är långt ifrån att uppnå E i slutbetyg, inte minst genom att många E-poäng
gavs genom flervalsfrågor. Det fanns möjlighet för eleverna att nå ett godkänt betyg på
provdelen utan att ett enda egenformulerat svar var korrekt. Det tycker vi inte är
rimligt. Vidare var situationen likadan för C. Genom att gissa på flervalsfrågor kunde
eleverna nå både D och C utan att med egen text formulera svar på dessa nivåer. Detta
ger eleverna en felaktig bild av vad läsförmåga faktiskt är.
Vidare ifrågasätter vi vilka kunskapskrav som motsvarar C-frågorna i läsförståelsen.
Enligt bedömningsanvisningarna testas förmågan att lyfta fram huvudtanken i det lästa.
Problemet är att kunskapskravet i sin helhet lyder ”De egna texterna lyfter fram
huvudtanken i det lästa”. Att svara på en flervalsfråga motsvarar inte att producera egna

2. texter utifrån det som lästs. Skolverket har tidigare poängterat att vi inte bör bryta ut
moment ur de nya kunskapskraven. Därför ställer vi oss frågande till varför detta görs i
det nationella provet. Vilka kunskapskrav testas egentligen?
Vi efterfrågar ett nytt sätt att bedöma läsförståelsen. Det ultimata hade varit att frångå
poängsystemet och istället bedöma på en mer kvalitativ nivå. Vi menar att ett
poängsystem inte går ihop med det arbetssätt vi normalt har i svenskämnet där fokus
ligger på process och formativ bedömning.
I fråga om uppsatsen var det inte utformningen av själva provet som var problematisk
utan förarbete och den efterföljande bedömningen. Vi menar att man bör eftersträva en
så autentisk skrivsituation som möjligt och att detta inte går ihop med det faktum att
eleverna inte får förbereda sig på ett rimligt sätt. Att eleverna inte får tillgång till
uppsatsämnena i förtid skapar en konstlad situation där eleven på väldigt kort tid ska
planera sin framställning. Detta leder till att många elever inte kommer till sin rätta.
Dessutom bör eleverna få tillgång till kunskapskraven innan och i samband med provet
så att de vet vad som förväntas för de olika betygsstegen. Det är dock orimligt att
kunskapsmatrisen för nationella provet inte överensstämmer med de kunskapskrav
som gäller för kursen och som är de krav som vi annars bedömer utifrån i all annan
examination. Vi upplever också en skillnad mellan vad som står i våra
bedömningsmatriser och vad som skrivs ut i uppgifterna som eleverna får. Detta gäller
framförallt i fråga om texthäftets användning i uppsatserna. Vi har flera exempel på
texter som ligger på en hög nivå men som betygsmässigt fallit på att de inte tillräckligt
väl använt texterna i häftet i sin egen produktion. Varken elev eller lärare har haft
möjlighet att veta hur detta skulle bedömas förrän efter uppsatsen var skriven.
Nationella provet är ett viktigt verktyg för att säkerställa en likvärdig bedömning och för
att klargöra vad som förväntas av eleverna på den nivå de befinner sig. Årets prov var
extra viktigt i dessa avseenden eftersom svenska 1 är en kurs som är ny för både lärare
och elever. Tyvärr har nationella provet i år inte varit ett tillräckligt bra verktyg för vår
bedömning av elevernas kunskaper eller kunskapsnivån på kursen. Detta kan medföra
stor diskrepans mellan elevernas betyg på provet och elevernas betyg på kursen vilket
innebär en förlust i legitimitet för nationella provet alternativt bristande förtroende för
lärares professionella bedömning.
Med vänliga hälsningar
My Zetterman
Katarina Trobäck
representanter för svensklärarna på Pauli gymnasium, Malmö