2. Varför är det kris i systemet?
Om några år kommer fler av oss
svenskar att bli riktigt gamla, och
resurserna räcker inte till…
Varför?
3. Saker och ting förändras
1913 infördes folkpension i Sverige.
Pensionsåldern var 67 år
Medellivslängden ungefär 65 år
Man arbetade ungefär 50 år
Kvinnorna var hemma och passade
barn och gamla
4. Saker och ting förändras
1960 infördes ATP, allmän
tilläggspension
Pensionsåldern var 67,
medellivslängden ungefär 70
Antalet arbetsår var fortfarande runt 50
Fortfarande var kvinnorna mest hemma
5. Saker och ting förändras
Idag börjar vi jobba när vi är 30
Vi jobbar tills vi är 60
Vi dör när vi är 90
Kvinnor arbetar inte längre enbart
obetalt i hemmet
6. Saker och ting förändras
Huvudskälet är att antalet arbetade
timmar inom såväl privat som offentlig
sektor inte räcker till som grund för all
den skattefinansierade verksamhet vi
vant oss vid.
Några sifferbilder kanske?
13. Hur löser vi detta?
Det finns inte en lösning!
Ingen har svaret.
Alla har en del av svaret!
Vi måste börja nu!
14. Några exempel:
Vi kan inte tänka organisation utan individ. Det är inte
stat, kommun eller landsting som är det viktiga, utan
människan, individen.
Vi kan inte göra allt. Det offentliga måste öppet
redovisa vilka åtaganden man har mot individen, vad
som ingår i det som skatterna finansierar, men också
vad som inte ingår.
Vi måste tänka nytt! Om ekonomi. Om organisation.
Om lagstiftning. Om utbildning. Om styrning. Om…
15. Några exempel:
Låt individen bestämma över sitt liv. LOV är ett steg på
vägen men mer måste komma!
Kollektivisera inte åldrandet! Det finns inga lösningar
för äldre. Däremot finns lösningar för dig och mig som
gamla.
Myndighetsförklara äldre! Livet slutar inte vid 65.
Våga öppna för privata lösningar.
16. Några exempel:
Bredda tankarna på vem som kan hjälpa till att lösa
utmaningen. Det civila samhället måste
uppmärksammas. Men det offentliga får aldrig lägga
över det man själv inte klarar på det civila. Det måste
finnas ömsesidig respekt.
17. Till slut:
Det finns olika sätt att se på ett lands framgång.
Men den sociala liberalismen tar alltid avstamp i hur vi
förmår att värna de allra sårbaraste. De yngsta. De
sköra. De tysta. De döende.
Vi är människor, unika, ovärdeliga individer från vårt
första andetag till vårt sista.
Det får vi aldrig glömma!